Långsökt Tribute-blogg till världens bästa barnvakt

På gården där jag växte upp bodde det mest pensionärer och frånskilda mammor.

Eftersom det var de enda husen med hyreslägenheter i byn där jag bodde, så var det där dom hamnade. Dom frånskilda mammorna alltså.
Det var ett ganska trevligt spring över gården. Vi barn sprang till varandra och lekte och sov över och där det serverades godast mat- där åt man middag. Och när vi inte gjorde det så sprang vi en del och såg till att bli bjudna på fika hos pensionärerna som höll lite ordning på oss. Och mammorna sprang över gården till varandra och drack vin och svor över karljäveln som det var så jävla skönt att slippa.

På andra våningen i mittenhuset bodde Constance. Hon var minst nittio år, en och åtti lång och hade basröst. Hon ropade ut till oss där vi hoppade twist:
- Ska i se på Mackahahan i kväll töser?!

(det betydde: "Ska ni se på Macahan i kväll töser?")

Familjen Macahan var the shit av det som gick på tv just då.

I lägenheten under Stinas så bodde farmor och farfar Bubb. Ja, dom hade ett riktigt namn men av nån skum anledning så hade hela familjen fått smeknamnet Bubb. Det var Kent Bubb som var rätt normal har jag för mig och jobbade som fastighetskötare. Sen minns jag svagt en tjockare brorsa till Kent som inte var lika smart och som dök upp ibland och gapade lite på oss barn.
Farfar Bubb var en tyst, blek och mager stackare. Han levde helt i skuggan av farmor Bubb, matriarken. Hon var hans totala motsats. Tjock och bindgalen. Vi gjorde allt vi kunde för att göra livet surt för henne. Det som gjorde henne allra mest förbannad var när vi kom i närheten av hennes häck utanför hennes köksfönster. Det bästa var om man kunde hoppa över häcken och skrika: "Luften är fri!!" Då jävlar flög hon ut genom dörrn och hade man riktig tur så hade hon inte fått på sig peruken. Oj oj oj... Stackars Agda Bubb, frid över hennes minne.

Där bodde också gubben Flood. Vi kallade honom för Flooden. Flooden hade en stor obsession i livet: Potatisodling. Han började med att sätta potatis i häcken utanför sin lägenhet. Sen utökade han sucessivt för varje år med häckarna runt omkring. Till slut satt det potatis i varenda plantering. Nu var det väl ingen som egentligen brydde sig om Floodens lilla besatthet. Han skadade ju ingen med att odla potatis direkt. Men ni vet ju hur det är i små byar- det är väldigt lite utrymme för specialintressen. Så ni kan ju tänka er vad som hände när dom uttråkade, frånskilda mammorna hade pimplat i sig lagom mycket vin. Jo, nåt spännande måste ju hända och händer det inget av sig själv så får man väl se till att skaffa sig lite spänning. Sagt och gjort, tanterna gav sig ut och pallade potatis. För att Flooden inte skulle märka nåt så tryckte dom resolut ner den tomma blasten i jorden igen. Och så smög dom fnissande hem och kokade potatis som fyllemat.

Stackars Flooden. Frid över hans minne med.

Men det bästa med den här historien är att jag har en fin vän med samma namn som Flooden och varje gång jag läser hennes namn så ler jag lite åt Flooden och gården där jag bodde när jag var barn.

Om en fickringning

Fick inspiration när jag läste lite på fejjan nyss...

Det var i Trollhättan en gång. Vi hade haft förfest och sen tappat bort varandra på stan.

Jag tror att vi hittade varandra igen innan jag kollade mitt mobilsvar.

Det gjorde jag nästa dag.

Det var Jörgens mobil som råkat ringa upp min. I bakrunden hör jag snubbarna stå och yra om vart dom ska ta vägen och vad som händer. Jag hade tänkt lägga på och radera meddelandet men precis när jag ska trycka på C så hör något mer. En tjej skriker i bakrunden för livet. Låter det som iaf...
Jag fortsätter lyssna, som när man åker förbi en olycka och inte kan låta bli att kolla ni vet.

Just då minns jag att någon berättat att Kajs tjej ramlat på en trottoarkant och brutit benet... Det är det som har av nåt märkligt sammanträffande har fastnat på mitt mobilsvar.

Och det låter som det gör ont som satan...
Nån har ringt ambulansen och nu väntar dom på den.
Problemet är bara att alla är lite för fulla för att ha nån form av empati kvar. Eller känsla för vad som är smart att säga.
Så därför lutar dom sig över hennes ben lite då och då och säger saker som:
"- Fan, Henke Larsson säger jag bara!"
* Enormt vrål från tjejen*
eller
"- Alltså, fan, det ser helt sjukt ut!"
* Mera vrålande*

Dessemellan pratas det mest om vart dom ska gå och om nån har cigg kvar eller det vanliga "vafan händer egentligen"

Om man ska bryta benet så är det bra att välja ett tillfälle när folk runtomkring är lite vakna för dramat.

( You know that I love you anyway guys! )

Om en kaja som fastnat

I år är det sju år sen jag började jobba på jobbet där jag fortfarande jobbar.

Det är sjukt vad tiden går fort ibland.

Sommaren 2003. Jag var ganska förvirrad. Mer än vanligt tror jag. Och jag hade aldrig varit så långt ute på Hisingen innan.

Det var jättevarmt och dom höll på att laga spårvagnsspåren mellan näst sista hållplatsen och sista, där jag skulle hoppa av. Så jag fick gå en bit för att komma till vagnen.

En morgon, jag hade jobbat natt och klockan var strax efter sju. Vid Väderilsgatans hållplats, bakom kiosken/thaimatsstället var ett sånt där metallstaket som liksom är bågar som sitter intill varandra på rad. Mellan två bågar satt en liten kaja fast. Den flaxade förtvivlat med vingarna men den satt fast med halsen och kom ingen vart.
Jag såg mig omkring. Det var inte en människa i närheten. Jag insåg att om någon skulle rädda fågeln så var det jag.

Så jag tog en lång pinne och satte försiktigt under fågelns lilla kropp och putte den långsamt uppåt. Den flaxade som en galning och jag rös och gjorde allt jag kunde för att tränga undan impulsen att springa därifrån. Flaxande fågelvingar gives me the creeps...

Men jag behöll modet och fågeln kom upp till kanten. Den fick luft under vingarna och flög iväg en liten bit, till ett litet träd där den satte sig och verkade pusta ut.

Jag tittade på den en stund och bad om ursäkt för att jag varit så harig. Det är ju jävligt mycket värre att sitta fast med halsen i ett staket än att behöva stå ut med lite flaxande...

Sen kom vagnen och jag åkte hem.

Jag minns fortfarande, som om det vore alldeles nyss, känslan av fågelns lilla tyngd på pinnen när jag lyfte den. Dom väger inte mycket, små kajor. Men dom har en liten tyngd ändå.

Och dom är värda att räddas.

Om en kärlek som inte rostat det minsta

Jag tror det var 1987 eller möjligtvis 1988.
Det var innan youtube. Innan datorer. Och tom innan cdskivor.
Man köpte sin musik i affärer där man bläddrade bland stora vinyler i backar. Och skivorna var sorterade efter pop rock punk synt och hårdrock. Och sen efter namn. Och man allt skrivet med handskrivna små lappar som tejpats upp.
En skiva var dyr så man fick verkligen vara säker på vad man skulle köpa så man inte slösade bort barnbidraget på nån skit. Det bästa var om alla fick köpt nåt bra så kunde man spela av på svajiga kassetband. Och eftersom det inte fanns några Bandit-kanaler och P3 fortfarande spelade dragspelsmusik då och då så var det inte lätt att vet vad som egentligen LÄT bra. Man fick chansa lite. Köpa sånt som SÅG coolt ut på bilderna i OKEJ.

Åsa gjorde en fet chansning en gång. Och kom hem med en platta med Hanoi Rocks. Dom SÅG coola ut. Grymt coola. Vi älskade glammet och sminket. Åsa brukade på den här tiden sätta sig upp i sängen ,sträcka sig efter sin multipack ögonskugga och börja sminka sig det första hon gjorde. Sen drog hon på sig ett par sebrarandiga tights och nåt annat i samma stil, vinglade ut mot busshållplatsen i mörkret där vi varmrökte en röd prince till frukost och när bussen kom var vi lagom yra och illamående av nicokicken.

Iaf. Vi satt i hennes rum och lyssnade. Noga. Och fan om det inte var bra ändå.

Det var bara jävligt synd att dom slutat spela. Vince Neil hade redan kört ihjäl trummisen. Men what the fuck. Och fuckit att sångaren spelade saxofon ibland. Han var jävligt snygg så han kunde få göra det.

MÅnga många år senare.
Hanoi Rocks har återförenats och ska spela på lilla scenen på Sticky. Åsa och jag trampar nervöst i baren. Jag tror att vi är närmare 30 båda två. Vi har köpt hundra öl för att lugna nerverna. Hur ska det bli? Andy mcCoy har fan supit tills han fått träben...

Jag smiter på toa. När jag är på väg tillbaka och har gått upp för den lilla trappan och ska svänga upp för den stora trappan så står han där. I motljus. I dörröppningen till hårdrocksrummet. Min flickrumsplanshidol. Micheal Monroe. I perfekt tuperat hår och glamsmink.
Mitt hjärta stannar för ett par sekunder och jag har inte en aning om vad jag ska säga. Så jag säger ingenting och springer upp till mina vänner.

Har ni inte nån lust att kolla på Melodifestival i kväll så kolla in The Real McCoy om gitarristens bisarra liv.