Om katter och andra saker

När jag och Åsa skulle flytta in i pappas lilla hus och äntligen få bo själva så vägrade min lillebror fatta att han var tvungen att flytta ut för att vi skulle kunna flytta in.
Jag tror han var typ 2 år eller nåt. Och varje flyttlåda pappa och Gunnel packade så packade han upp den igen.
Till slut tror jag att Åsa och jag fick komma och hjälpa till för att vi skulle kunna komma in i huset.

Nisse stod i badrummet, endast iförd blöja och stack in huvudet i tvättmaskinen. Där skrek han det ända ord han kunde. "Geta!"

Geta betydde Greta och var katten i huset. En av katterna alltså. Det var fullt av dom. Som blev kvar när vi flyttade in. Som om det inte räckte med kattrackarna Åsa och jag släpade med oss.

DOm var överallt. Och gud så dom åt. Ibland fick vi ordna fest så att det blev lite tomburkar att panta så vi kunde köpa kattmat en vecka till.

När alla hade flyttat ut några år senare och alla katter hade hittat andra hem eller hamnat i katthimlen så var bara Greta kvar. Hon kändes ändå lite som min katt. Jag hade kännt henne sen hon var liten så hon rymdes i min hand och jag var kanske 12 år.

Vi trodde alla att Greta var en landetkatt och inte kunde följa med mig till min minietta inne i stan. SÅ vi hade ordnat så att hon skulle få bo kvar i huset med dom som köpt det.
Men så var vi där och städade och jag lovar och svär att Greta bad mig på sina bara små kattknän att ta henne med.
Så jag gjorde det. Och sen följde hon mig vart jag än drog. Vi bodde i 4 olika lägenheter i Trollhättan och hon var så nöjd bara hon fick vara med mig. I ettan bakom musikskolan var hon utekatt och låg ofta och gonade sig på kullerstenarna på kungsgatan utanför.
Om det var midsommarfest eller nåt annat skoj i nåns stuga nånstans, så packade jag bara med henne i min kattbur och hon hängde med. Det fanns inte en chans i helvetet att hon skulle dra nånstans.
Sen flyttade vi till göteborg och blev sambos med Nettan och Sture. Det var lite tufft för stackars Greta för Sture var en Bullie måste jag säga. Fast han kunde väl inte hjälpa det kattskället.
Till sist hamnade vi här på Pennylane och det var här hon levde tills hon en sen kväll fick en blodpropp och var tvungen att avlivas knall o fall. Det var den 15 december 2003 och jag tror att hon blev 18 år gammal. Det är det längsta jag har varit vän med någon.

Jag skriver det här till dig Åsa. För jag vet hur ledsen man blir när katter dör.
Jag vet att Greta och Attacken springer runt i katthimlen nu. Eller hur?

Kram Älskling!

Fy vad jag lipar nu. Det är helt sjukt...

En kort liten notering för att kunna skratta igen:

Min Lillebror Nils, hans som stod i blöja och skrek in i tvättmaskinen, rymde på festival i helgen utan tält. Bara så ni vet. Tiden går så sjukt fort...

Om en kärlek som inte rostat det minsta

Jag tror det var 1987 eller möjligtvis 1988.
Det var innan youtube. Innan datorer. Och tom innan cdskivor.
Man köpte sin musik i affärer där man bläddrade bland stora vinyler i backar. Och skivorna var sorterade efter pop rock punk synt och hårdrock. Och sen efter namn. Och man allt skrivet med handskrivna små lappar som tejpats upp.
En skiva var dyr så man fick verkligen vara säker på vad man skulle köpa så man inte slösade bort barnbidraget på nån skit. Det bästa var om alla fick köpt nåt bra så kunde man spela av på svajiga kassetband. Och eftersom det inte fanns några Bandit-kanaler och P3 fortfarande spelade dragspelsmusik då och då så var det inte lätt att vet vad som egentligen LÄT bra. Man fick chansa lite. Köpa sånt som SÅG coolt ut på bilderna i OKEJ.

Åsa gjorde en fet chansning en gång. Och kom hem med en platta med Hanoi Rocks. Dom SÅG coola ut. Grymt coola. Vi älskade glammet och sminket. Åsa brukade på den här tiden sätta sig upp i sängen ,sträcka sig efter sin multipack ögonskugga och börja sminka sig det första hon gjorde. Sen drog hon på sig ett par sebrarandiga tights och nåt annat i samma stil, vinglade ut mot busshållplatsen i mörkret där vi varmrökte en röd prince till frukost och när bussen kom var vi lagom yra och illamående av nicokicken.

Iaf. Vi satt i hennes rum och lyssnade. Noga. Och fan om det inte var bra ändå.

Det var bara jävligt synd att dom slutat spela. Vince Neil hade redan kört ihjäl trummisen. Men what the fuck. Och fuckit att sångaren spelade saxofon ibland. Han var jävligt snygg så han kunde få göra det.

MÅnga många år senare.
Hanoi Rocks har återförenats och ska spela på lilla scenen på Sticky. Åsa och jag trampar nervöst i baren. Jag tror att vi är närmare 30 båda två. Vi har köpt hundra öl för att lugna nerverna. Hur ska det bli? Andy mcCoy har fan supit tills han fått träben...

Jag smiter på toa. När jag är på väg tillbaka och har gått upp för den lilla trappan och ska svänga upp för den stora trappan så står han där. I motljus. I dörröppningen till hårdrocksrummet. Min flickrumsplanshidol. Micheal Monroe. I perfekt tuperat hår och glamsmink.
Mitt hjärta stannar för ett par sekunder och jag har inte en aning om vad jag ska säga. Så jag säger ingenting och springer upp till mina vänner.

Har ni inte nån lust att kolla på Melodifestival i kväll så kolla in The Real McCoy om gitarristens bisarra liv.