Hang-ups just nu

Jag är så jävla fast i Candy Crush Saga just nu så det är löjligt. Det är, för den som inte vet det (Min Mamma), ett litet löjligt spel där man ska matcha karameller i samma färg. Det är nåt med det som är så förjävla beroendeframkallande. Jag laddade hem det på typ påsk när jag visste att jag skulle ha lite tid att spela. Medans appen laddades ner så läste jag de kommentarer som folk hade skrivit på app-storen. Allt handlade om hur beroendeframkallande spelet var. Jag kände hur min puls gick upp och jag blev helt torr i munnen. Som en gammal knarkare som beslutar sig för att börja knarka igen.

Sen dess har jag spelat. Jag spelar stående på busshållplatsen på morgonen. (Nu har jag lärt mig att jag måste stå så nära gatan så att busschauffören stannar fast jag inte tittar upp. Det har hänt att bussen har åkt förbi mig.) Jag spelar i smyg när andra tror att jag gör nåt vettigt i köket, sover, mejlar eller bajsar. Jag spelar det första jag gör på morgonen, när jag snoozar larmet när klockan har ringt tio över 6. Det är en jättebra tid att spela, halvt bakom kudden utan att nån vet vad jag gör.

Jag har även blivit väldigt uppfinningsrik på andra sätt. Eftersom man bara har fem liv i taget så har jag löst det genom att först köra slut på alla liv i mobilen. Sen ber jag alla mina facebookvänner om hjälp att få fler liv och medans jag väntar på att dom ska skicka fler se kör jag slut på de fem liv som finns i surfplattan. Sen brukar nödropen på facebook ha hörts och jag kan köra lite till.

Nu har jag kört fast på level 65 i över en vecka. Det är helt jävla förjävligt. Man har 50 drag som man ska smasha 65 rutor på. Ni hör ju själva omöjligheten. Dessutom är banan gjord så att vissa karameller är instängda i burar som måste smashas på ett speciellt sätt. Och så växer det långsamt fram choklad som förstör allting oerhört mycket och är sjukt sjukt stressande. Jag har varit fast så länge där nu så jag har bestämt mig för att låtsas som att spelet bara har en level och det är där jag är.

Herregud vad sugen jag blev på att spela nu. Hej då.

ps. Jag har även en annan jobbig hang-up och det är att jag måste stänga av larmet på mobilväckarklockan varje kväll för att snabbt sätta på det igen. När man sätter på det så står det nämligen hur många timmar det är kvar tills klockan ringer. Typ: "Larmet ringer om 7 timmar och 43 minuter". Då vet jag att jag hinner sova 7 timmar och det är precis det jag behöver för att orka med nästa dag. Och så har jag typ 43 minuter till Candy Crush. Det gäller bara att jag kommer på att sätta på larmet. En gång gjorde jag inte det och det var oturligt en morgon när jag skulle öppna hela förskolan kl 6. Jag vaknade av grannens larm kl 05.27. Tur att det är lyhört. Och att jag har nära till jobbet. Den morgonen blev det INGET spelande i smyg under huvudkudden. Fan.

Det senaste i husjakten

Det var länge sen ni hörde nåt om den, eller hur?

Vad vill ni? Vill ni höra nåt om den eller vill ni att fågelungen ska dö eller?

Jomenalltså. Vi hade bestämt oss för att ta ett litet break tills iallafall i höst när vi båda förhoppingsvis har ett rejält arbete med månadslön och grejs. Det är sånt dom uppskattar på banker. Och det kanske är gött om man kan sova om nätterna utan att tänka på räntor och hur man ska betala sina räkningar varje månad.

Men så fick jag ett upphetsat telefonsamtal en söndagkväll av en jag känner som visste att grannhuset i radhuslängan av till salu för tanten som bodde där hade gått och dött.

(Jag sa till Magnus att jo, hur känns det, tror du att hon dog i huset och kan det liksom finnas något kvar av tanten där. Och Magnus svarade att det finns väl saneringsfirmor i såna fall och jag menade att vi kanske kunde ta dit ett medium och han menade mer att hon legat där och varit död så det luktade död tant. Där ser man hur olika man tänker.)

Allt lät lite för bra för att vara sant. Tanten som dött var nästan hundra år. På riktigt. Och hennes tre barn hade liksom egna liv och hus och allt sånt och var själva inte jätteunga. En av barnen kunde tänka sig att sälja huset till oss, snabbt och lätt, för typ tre miljoner. Och man är ju knäpp i huvet men tre miljoner för ett radhus, byggt på 70talet, helt i orginal från det byggdes, är i just detta område ett klipp.

Vi fick en visning av huset innan själva hemnetvisningen. Det var verkligen 70tal. Och dom där heltäckningsmattorna, som hade korvat sig och var fulla med fläckar, som täckte hela övervåningen - det var inte 70talet In a good way. Det luktade tant. Inte död tant, men gammal tant. Och utgångspriset blev 3 miljoner 850 tusen. Svenska kronor. För att uteplatsen hade sol hela eftermiddan. Vi skrattade hela vägen hem. Tittade på varandra och sa att man kan väl inte köpa ett helt ruttet radhus för nästan fyra miljoner.
Det var nån dåre som köpte det för 4 och en halv miljon. Hoppas dom sitter där i eftermiddagssolen och njuter ordentligt.

Vi gick ändå till banken och frågade om vi fick låna pengar. Dom skrattade inte direkt åt oss men vi fick veta att vi kunde få göra det. Om tio år. Men det gick bra att låna typ hälften. Det finns inga hus där vi vill bo för hälften.

Jag grät en hel kväll och sen tog jag mig samman.

Hälften av pengarna, det finns det hus för på andra sidan bron. Hisingen. Där skulle jag ALDRIG bo. Men så såg vi det där lagom stora huset med superfin trådgård på en jättemysig gata. Och det kostade "bara" 2,4 miljoner. Jag flyttade direkt in och började renovera. Låg halva nätterna och ritade om köket i huvet och gjorde ett tvspels/hängarrum till barnen i källaren och badrummet, där fick jag in en badkar med lejontassar och vi jagade banktjejen som typ, sa kanske, och när dagen för visningen var så var jag så slut av sömnbrist att jag höll på att stupa. Tre timmar innan visning så var det nån uppmärksam vän på facebook som såg att länken till hemnet inte funkade. Huset var sålt.

Jag ringde mäklaren och sa upprört att det var mitt hus! Dom kan väl inte sälja MITT hus!Och mäklaren lät skitorolig först innan han fattade att han inte råkat sälja någons hus utan att fråga. Det var då själva fan också.

Så nu har vi pausat igen.

Jag kollar bara hemnet en gång om dan. Det räknas nästan inte alls. Det är som att bara röka en cigg när man ska sluta röka typ. Och jag har bara passat på att köra runt i det där villaområdet ett par gånger, när jag ändå ska till jobbet. Det kändes bättre att göra det det än att komma tidigare till jobbet och bara sitta där i onödan och dricka kaffe och spela Candy Crasch. Vi får hoppas att det inte är för många som är hemma i det där villaområdet på dagarna och observerar en grå renault espace som kör runt på gatorna. Sakta kör den och man skulle kunna tro att den är ute efter att reka efter nånstans att göra inbrott men den som kör kollar mest hur husen ser ut och om det verkar bo gamlingar i husen som rimligtvis borde vilja flytta till något mer praktiskt.

Fortsättning följer kan man säga....