Instruktion i hur man beställer bredband till sitt nya hus

1. Man ringer bolaget som man tror har hand om hela skiten. Där blir man direkt hänvisad vidare till snubbarna som numera har hand om bredbandet där man ska flytta.

2. Man ringer upp det andra bolaget. Där tycker dom att man ska gå in på deras hemsida och kolla mera. Man gör det samtidigt som man håller kvar människan i telefonen. När man håller på och ringer till såna här ställen är det OERHÖRT värdefullt att hålla fast vid en riktig människa i telefonluren. På hemsidan fattar man nästan ingenting. Människan i luren lär en flera nya värdefulla ord som exempelvis koaxanslutning. Man tänker att den här människan i luren kanske inte är värd ett skit trots allt. Man ombeds välja någon av 5 olika bredbandsopperatörer och blir väldigt förvirrad eftersom man tror att det är just en bredbandsopperatör man pratar med.
Nähä, för det är bara dom som har hand om själva APPARATEN som man FÅR bredbandet ifrån. Ooooookeeeeej....

3. Sen sitter man och glor på fem namn med olika bredbandsbolag i typ tre minuter och undrar vilken som är värst. Och om det finns NÅN av dom som NÅGON annan hört talas om. Efter tre minuter har gått får man snilleblixten att googla dom jävlarna. Om det är nåt som kan reta upp datanördar så är det väl slött internet. Alla bolagen har ilskan trådar på flashback utan ett verkar det som. Aha. Då väljer jag den.

4. In på bredbandsleveratörens hemsida. Klick klick klicktetiklick. Det är siffor och summor och själva säger dom att dom är bäst och jag fattar nada men vafan bara man får lite bredband så skiter jag väl i resten. Klicketiklick. Sådär ja.

5. Man tänker att det kan vara bra att ha kvar sitt gamla telefonnummer så att släkten och telefonförsäljarna har nånstans att ringa fortfarande så man fyller snällt i sitt gamla telefonnummer och ombeds klicka i rutan som heter: Vill du ha en SIP-box eller inte? En SIP-box, för er som inte vet det än, kostar 599 kr. Jaha. Är det den som sitter i garaget eller vafan är det för en jävla grej? Bäst att ringa och fråga.

6. Man får stå i telefonkö i typ 28 minuter och medans man väntar får man lyssna på en OERHÖRT irriterande liten musikslinga som går upp och ner upp och ner med fjösiga fioljävlar och man känner ganska snart att man vill döda någon. Man får vänta så länge att man hinner statusuppdatera på facebook att man hatar klassisk musik och spela bort alla sina liv på candy crush.

7. Någon svarar att SIP-boxen nog inte alls är grejen som finns i garaget. Och man svarar att jo, då får jag väl betala 599 kr då och se glad ut.

8. Tada! Nu har du bredband i ditt hus!! Visst var det lätt?!


(Värt att veta är att jag även idag haft kontakt med Elbolaget, fjärrvärme-placet, larm-gubbarna och har fixat adressändring. Jag har även visat vår enormt skitiga, röriga lägenhet för en man som pratade väldigt lite svenska och mest var intresserad av vad det är för material i väggarna. Nu är jag värd lite kolhydrater känner jag. )

Hur det gick till när vi köpte ett hus (till slut)

Ber de som väntat på en spännande blogghöst om ursäkt. Jag hade tänkt att det skulle bli en jävla massa hustittande att blogga om. Ni minns väl att jag gav er lite teasers om kisslukt, mögelgolv och femiljonersradhus.

Hur det gick till när vi köpte ett hus. Den korta versionen:
Jag såg ett hus på Hemnet, blev kär i trappräcket, tjatade till oss en förhandsvisning, la ett bud och köpte det. Lite tråkig version. Ni vill veta allt. Eller hur?

Så här var det.
Jag satt i soffan med bilhålsinflammation och väntade på antingen döden eller att pencillinkuren skulle få fart. För att få tiden att gå mot dessa två möjliga upplösningar i livet glodde jag som vanligt på det magra sommarutbudet på hemnet. Jag hade bestämt mig för flera saker. Till exempel att vi inte skulle titta på hus förrän framåt hösten, när vi jobbat ett tag och landat i det. Och att inga hus på "fel" sida leden och spårvagnspåren var intressanta. Eftersom det var så himla tunt där mitt i värmeböljan i juli så var jag ändå tvungen att klicka på ett som låg på fel sida spåren och där var det. Trappräcket. Som en stringhylla. Och på väggen medaljongtapeter. Gula. Jag började räkna rummen och det tog aldrig slut. Jag bad Magnus kolla och just då hade han en lucka i sitt surfade och kom och kollade. Vi räknade rummet tillsammans. Och insåg att det fanns många saker som vi letade efter/saker vi har fått för oss är lyckosamma. Ett uterum. Med öppen spis. Och en flaggstång. Det köper vi, sa Magnus.

Så jag ringde mäklaren och sa att det här huset är perfekt för vår familj. Och att alla perfekta hus alltid försvinner innan vi hinner titta ens. (Det hade hänt EN gång innan men jag lider fortfarande av sviterna efter den besvikelsen) Kan man få en förhandsvisning? Jo, det skulle bli en sån ändå sa hon. Fler folk hade tjatat till sig det för att dom skulle på semester. Vi var så välkomna.

Ni vet det där när man har hört att folk "vet" direkt att det är deras hus. Jag har alltid tyckt att det är fånigt att säga sådär. Men jag visste faktiskt. Jag hoppades innerligt att inte resten av gänget visste samma sak.
Det var vi, ett hipsterpar (ja, Magnus upplyste mig om att dom var hipsters efteråt, så nu vet jag hur såna ser ut), ett gnälligt äldre par och en barnfamilj. Jag såg till att prata högt med Magnus om det förhöjda fuktvärdet som uppmätts i källaren när barnfamljen var i närheten. Det gnälliga äldre paret pratade om det själva, så där behövde jag inte oroa mig. Och hipsterparet hörde jag fråga mäklaren om hur man tog sig in till stan härifrån. Jag räknade ut dom direkt.

Alltså, det är liksom inte nåt särskilt med huset. Det är ganska fult faktiskt. Gult tegelhus. Med halvt uppspikade plåtfasad på ena sidan, gubben som gjorde det har inte fått klart det. Men det är fina plattor på framsidan och massor av rabarber. Och ett grönt plåtstaket som är väldigt femtiotal. Och inne finns fem sovrum. Och ett garage som vi ska göra om till ett tvrum åt barnen. Och sådär oerhörd lyx (om man bott där jag bor för länge) som köksfläkt och golvvärme i badrummet och gammalt fin parkettgolv och öppen spis. Och ett trappräcke från 50-talet som ser ut som en stringhylla. Och när man går ut i den lilla lilla trädgården så känns det som att man sitter ensam på en bergsknalle i skogen och är helt ifred. Där ska jag odla saker och bara vara ifred.

Dan efter visingen ringde jag och la ett bud. Och sen åkte vi och badade. Nästa dag ringde mäklaren och sa att ingen mer var intresserad men gubben som sålde ville ha två riktiga visnignar för det var många som anmält sig att dom var intresserade. Hon skulle ringa igen. Om en vecka. Fan vilken vecka. Vilken tur att det var världens bästa sommar och att vi var i stugan. Vi badade och skrapade fönster och åt glass och försökte att inte tänka för mycket.
En vecka gick och morgonen efter sista visningen hade varit så fick jag ett sms att någon hade bjudit 50tusen över vårt bud. Efter frukost la jag 50tusen till och sen ringde vi banken och frågade hur mycket till vi fick lägga. Inte nåt sa den självgoda bruden på banken. Jag sa inte att jag redan gjort det. Helvete. Magnus satt på en stock på baksidan i trädgården i stugan och läste Tintin för Viggo. Jag berättade att det var kört och att jag skulle ringa mäklaren och säga att vi inte kunde gå vidare. När jag gick iväg för att ringa så ropade Magnus tillbaka mig. Han gjorde en supersnabb huvudräkning. Om vi skrapade ihop allt vi äger och har, då kan vi kanske klara det. Men det fick inte bli nån mer budgivning.

Sen höll vi andan i typ ett dygn. Varje gång mobilen pep så ville jag dö. Som tur var var det typ den varmaste dagen på hela sommaren. Vi åkte och badade och det var helt ljummet i sjön.

Nästa dag sov vi som vanligt länge. Magnus och barnen cyklade till lanthandeln och handlade frukost. Då ringde mäklaren.
- Nu har ni lagt det högsta budet och alla andra har dragit sig ur. Kan ni komma in till stan i dag och skriva kontrakt? Klockan tre?
- Eh.... Ja...
I huvudet gick jag snabbt igenom hur jag skulle fånga in katter och ungar och vad som behövde göras.

När dom andra kom tillbaka från affären så stod jag på trappan och skrek:

- VI SKA FLYTTA TILL ETT HUS!!


Fyra timmar senare satt vi på ett kontor i stan och skrev på papper att huset var vårt. Jag minns inte om jag hunnit duscha innan. Allt var helt overkligt och vi var livrädda för att banken inte skulle låna oss några pengar för att vi lagt bud som dom inte godkänt. Jag hade fått tips av mäklaren att fråga henne om bankkontakt så det gjorde jag. Sa att vi tyckte vår bank var lite för snåla. Den natten låg jag vaken och vred mig. Vafan hade jag gjort mitt jävla dampbarn? Skrivit på papper att jag köpt ett hus för 2,7 miljoner utan att banken sagt att jag fick låna pengar. Dom sa till och med att jag INTE fick låna några pengar. Ajajajajaj, min mage.

Dan efter, på förmiddan, väcktes jag av mobilen. Jag hade somnat till riktigt gott framåt småtimmarna och Magnus låt mig sova. Det var en mycket trevlig tjej på banken (som måste ha hört att hon väckte mig). Hon frågade några frågor, knattrade på sin dator och ja, det klart vi kunde låna lite mer än två miljoner av henne. Inga problem. En sån jävla lättnad.

Dan efter hade vi tid att med besiktningstjejen och gick igenom hela huset med henne och frågade alla dumma frågor vi hade om besiktingen.

Sen satt vi helt plötsligt i bilen igen, påväg tillbaka till vår stuga och fattade inte riktigt vad som hänt. Jag postade vår lägenhetsuppsägning på en mack på vägen. Och sen köpte jag en tip-top.

- Vi har köpt ett hus. Sa vi till varandra med jämna mellanrum.

Det ska bli spännande att se när man fattar att det är på riktigt.

Det senaste i husjakten

Det var länge sen ni hörde nåt om den, eller hur?

Vad vill ni? Vill ni höra nåt om den eller vill ni att fågelungen ska dö eller?

Jomenalltså. Vi hade bestämt oss för att ta ett litet break tills iallafall i höst när vi båda förhoppingsvis har ett rejält arbete med månadslön och grejs. Det är sånt dom uppskattar på banker. Och det kanske är gött om man kan sova om nätterna utan att tänka på räntor och hur man ska betala sina räkningar varje månad.

Men så fick jag ett upphetsat telefonsamtal en söndagkväll av en jag känner som visste att grannhuset i radhuslängan av till salu för tanten som bodde där hade gått och dött.

(Jag sa till Magnus att jo, hur känns det, tror du att hon dog i huset och kan det liksom finnas något kvar av tanten där. Och Magnus svarade att det finns väl saneringsfirmor i såna fall och jag menade att vi kanske kunde ta dit ett medium och han menade mer att hon legat där och varit död så det luktade död tant. Där ser man hur olika man tänker.)

Allt lät lite för bra för att vara sant. Tanten som dött var nästan hundra år. På riktigt. Och hennes tre barn hade liksom egna liv och hus och allt sånt och var själva inte jätteunga. En av barnen kunde tänka sig att sälja huset till oss, snabbt och lätt, för typ tre miljoner. Och man är ju knäpp i huvet men tre miljoner för ett radhus, byggt på 70talet, helt i orginal från det byggdes, är i just detta område ett klipp.

Vi fick en visning av huset innan själva hemnetvisningen. Det var verkligen 70tal. Och dom där heltäckningsmattorna, som hade korvat sig och var fulla med fläckar, som täckte hela övervåningen - det var inte 70talet In a good way. Det luktade tant. Inte död tant, men gammal tant. Och utgångspriset blev 3 miljoner 850 tusen. Svenska kronor. För att uteplatsen hade sol hela eftermiddan. Vi skrattade hela vägen hem. Tittade på varandra och sa att man kan väl inte köpa ett helt ruttet radhus för nästan fyra miljoner.
Det var nån dåre som köpte det för 4 och en halv miljon. Hoppas dom sitter där i eftermiddagssolen och njuter ordentligt.

Vi gick ändå till banken och frågade om vi fick låna pengar. Dom skrattade inte direkt åt oss men vi fick veta att vi kunde få göra det. Om tio år. Men det gick bra att låna typ hälften. Det finns inga hus där vi vill bo för hälften.

Jag grät en hel kväll och sen tog jag mig samman.

Hälften av pengarna, det finns det hus för på andra sidan bron. Hisingen. Där skulle jag ALDRIG bo. Men så såg vi det där lagom stora huset med superfin trådgård på en jättemysig gata. Och det kostade "bara" 2,4 miljoner. Jag flyttade direkt in och började renovera. Låg halva nätterna och ritade om köket i huvet och gjorde ett tvspels/hängarrum till barnen i källaren och badrummet, där fick jag in en badkar med lejontassar och vi jagade banktjejen som typ, sa kanske, och när dagen för visningen var så var jag så slut av sömnbrist att jag höll på att stupa. Tre timmar innan visning så var det nån uppmärksam vän på facebook som såg att länken till hemnet inte funkade. Huset var sålt.

Jag ringde mäklaren och sa upprört att det var mitt hus! Dom kan väl inte sälja MITT hus!Och mäklaren lät skitorolig först innan han fattade att han inte råkat sälja någons hus utan att fråga. Det var då själva fan också.

Så nu har vi pausat igen.

Jag kollar bara hemnet en gång om dan. Det räknas nästan inte alls. Det är som att bara röka en cigg när man ska sluta röka typ. Och jag har bara passat på att köra runt i det där villaområdet ett par gånger, när jag ändå ska till jobbet. Det kändes bättre att göra det det än att komma tidigare till jobbet och bara sitta där i onödan och dricka kaffe och spela Candy Crasch. Vi får hoppas att det inte är för många som är hemma i det där villaområdet på dagarna och observerar en grå renault espace som kör runt på gatorna. Sakta kör den och man skulle kunna tro att den är ute efter att reka efter nånstans att göra inbrott men den som kör kollar mest hur husen ser ut och om det verkar bo gamlingar i husen som rimligtvis borde vilja flytta till något mer praktiskt.

Fortsättning följer kan man säga....

En dröm!

Av nån anledning så minns jag ett citat av Erik Saade när han köpte en lägenhet med den där melodifestivaltjejen som han var ihop med förut. Han sa glatt i pressen: - Vi har köpt en lägenhet- en dröm!
Jag önskar att jag inte mindes såna här idiotgrejer. Det vore bättre om jag kom ihåg sånt som jag fått berättat för mig på föreläsningar i skolan.

Iallafall.

I morses vaknade jag som vanligt alldeles för tidigt av mobilväckarklockan. Jag låg där i mörkret och hade precis tryckt på snoozen när jag såg att jag fått ett mejl under natten. Det blir man ju nyfiken på. Det är så härligt med smarta telefoner. Att man känner att man nog måste läsa sina mejl kl 06.02.

Det var en mäklarfirma som mejlat mig. De skrev att jag tidigare visat intresse för ett objekt och nu minsann skulle jag få lov att ringa någon som ägde en likande bostad INNAN någon annan.

Herrejävlar. Nu vaknade jag till minsann. Med en exalterad febrig känsla stapplade jag upp så tyst jag kunde för att inte väcka någon annan i familjen. Detta mejl måste jag läsa utan att någon säger mitt namn 125 gånger eller jag samtidigt måste torka någons röv. Jag låste därför in mig på dass. Där satt jag och läste med ett öga eftersom jag fortfarande hade problem med att öppna båda.

Det som gjorde mig så exalterad var inte bara känslan av exklusivitet utan att priset. 1 450 000. För en fyra. Herrejävlar!

Nu ringde det inte nån klocka direkt när jag såg gatuadressen. Men det var säkert bara för att det var nån liten gatsnutt nånstans som jag bara inte visste om. Och inte bara jag, ingen visste egentligen om den. En liten pärla, granne med en solig idyllisk skog dom skulle gå att byggas ut lite lagom så vi alla skulle få varsitt rum och bidé. Innan jag fått upp båda ögonen hade jag alltså byggt ut detta fantasihus och flyttat in.

Jag behövde bara kolla kartan på eniro innan jag ringde säljaren exklusivt. Och innan jag torkade mig. Och kokade kaffe.

Men vänta nu. Vad är nu det här? Hisings Kärra. Jaha. Det var därför priset var så himla fantastiskt.

Sedär ja.

Huset med mögligt golv

Vi har börjat titta på hus.

Denna fantastiska värld av galenskap.

Vilken tur att man har en blogg så man kan dela med sig.

Hitills har vi tittat på ett hundra år gammalt torp (typ) mitt i stan (typ) som var pyttelitet och toaletten luktade gubbpiss och hade hål i golvet. Det såldes för 3,5 miljoner.

Sen har vi tittat på några käcka radhus som också såldes för typ 3,5 miljoner.

(Utanför det ena började vi gräla. Kändes som ett väldigt gott omen att sätta igång och gräla utanför ytterdörren innan man går in och tittar på ett hus med utropspriset 3,5 miljoner. Jättebra. Och ganska komiskt.)

Sen tittade vi på ett supercoolt hus bara för att det var så coolt. Och så gick vi hem därifrån och intalade oss att det som var felet med huset var att det hade sammanlagt 10 altandörrar och hur jobbigt kladdigt blir det inte med barnhänder på såna rutor och hur illa kan dom inte blöda om dom springer igenom såna eller hur bad OCD kan man inte utveckla när man måste kolla så alla är stängda innan man går hemifrån. Eller om man är hemma med för den delen. Man sitter på sin atriumgård och läser en god bok och njuter av sina vindruvor som växer i spaljen och rätt var det är så står det en gubbe i köket som inte ska vara där. Sen när man bestämt sig för dessa små nackdelar så är slutpriset 5,4 millar inte det som är det värsta.

Jodå.

I helgen hade jag hittat det perfekta huset på hemnet.

Det var en praktiskt enplansvilla med sovrum till alla och bidé. Jag tycker det är roligt när det finns bidé.

(ja det var inte bidé i alla rum utan bara i badrummet)

Huset hade utropspris precis strax under 3 miljoner och det tycker man känns lite billigt. Allt är ju relativt ni vet.

Iaf så stod det på ett litet ställe på hemnet att huset behövde renoveras. Men inte VAD som skulle renoveras. Ja ja. Vi gick dit. Det gjorde även 230 andra i samma tankar. Det var Mickan-typer och Fredde-typer och invandrarfamiljer där pappan spände ögonen i mäklardamen och undrade vem som bodde i huset nu.

Jag frågade lite försynt vad det var som skulle renoveras eftersom huset såg så fint ut.

Det var golven.

Alla golven.

De behövde rivas upp.

- Varför då? frågade jag.

- Det är förhöjda värden i dom. Väldigt vanligt med hus byggda på 70-talet. Dom la mattan direkt på betongen.

- Men vadå, fukt?

- Ja. Förhöjda värden. Man får bryta upp och sätta in en fläkt.

- ALLA golven?

- Antagligen behöver man inte göra något med utbyggnaden.

- Antagligen?

Här märker jag att mäklaren börjar bli lite svettig och se lite paranoid ut.

- Du kan ta det här besiktningsprotokollet och läsa allt här.

- Det finns även ett kostnasförslag som ett företag har lagt här på 500 000 men jag har ringt en annan firma och fick en offert på 380 tusen.

- Jahaja. Ok. Men jag läser på här då.

- Gör det. Googla gärna det här problemet. Det är många många radhus och hus av den här typen som råkar ut för det här.

- Ok.

Jag gick hem och läste besiktningsprotokollet. Jag börjar bli riktigt bra på att läsa såna nu. Det är lagom torrt och trist. Jag älskar att dom bokstavligen vänder på varenda sten.
På det här huset hade de gamla ägarna märkt av en konstig lukt och installerat en fläkt. Det hade inte hjälpt. Besiktningsgubbarna hade borrat ett hål i golvet i en garderob och hittat växande microber. Det är sånt som kan bli/vara mögel och svamp och annat gött.
Det känns fint att det är sånt under HELA golvet.

Jag såg nyss att budgivningen är uppe i 3.5 miljoner. Man vill ju skrika på folk att dom är helt jävla dumma i huvet om dom bjuder 3,5 miljoner som har mögel under hela golvet.

Och att kalla det för förhöjda värden när det är ett jävla mögelhus är ett stort fett jävla understatment.

Återkommer med nya rapporter nästa vecka. Det finns alltid en husvisning att gå på varje söndag. I ett övervärderat mögelruckel nära dig. Som luktar kiss.