Minigeni

Ibland spelar vi frågesportspel hemma hos oss. Jag tycker det är extra kul för att jag kan alltid svaren på dom mest skumma frågorna som ingen nånsin har hört talas om.

Och för att det är så sjukt roligt när man frågar en 6-åring om det finns djungel i Europa och man ser paniken i ögonen innan han tvekande svarar.... nej...?

Matilda:- Viggo! Lyssnar du för nu läser jag frågan!

Viggo: -Mmmmmmm.......

Matilda: - Förut skrevs dom för hand men sen Gutenbrej... eller nåt... på ett tusen fyrahundra tallet uppfann tryykpresen så .... äh! Mamma läs!

Mamman: - Jo, Viggo, det är en sak som vill ha namnet på.

Viggo: - Okej.

Mamman: - Så här står det: Förr i tiden så skrev man den här saken för hand. Men sen så var det en gubbe som uppfann en maskin så nu gör man den här saken i en maskin.

Viggo: - Jaha.

Mamman: -Vad tror du att det är för en sak.

Viggo: - Jag vet inte.

Mamman: - Vad kan det var för en sak som man tillverkade när man skrev i den för hand. En och en gjorde man. Och skrev orden i. Så kan man läsa den sen.

Viggo: - Jag vet inte.

Mamman: - Det finns såna här i rummet. Där borta.

Viggo: - TV!!

Mamman bryter ihop.

Kort paus där alla flippar ur en stund.

Nästa fråga.

Matida läser igen, nu är det hon själv som ska svara på frågan: - Vilket puuuungdjuuuur, alltså! Står det verkligen pungdjur?! *asgarvar*

Viggo asgarvar med. Glider halv ner under soffbordet.

Matilda: HAHAHAHAHA!! Pungdjur!!! Hahahahahaha!! Men nu ska jag skärpa mig. Vilket pung HAHAHAHAHAHAHAHAHA pungHAHAHAHAHAHAHAHA puuuuuuHAAAAAAAAAAAAAAAAHAAAAAAAAAAAAHAAAAAAAAAAA

Och där ligger dom båda under soffbordet och vrider sig av garv. Ridå!

Om en kaja som fastnat

I år är det sju år sen jag började jobba på jobbet där jag fortfarande jobbar.

Det är sjukt vad tiden går fort ibland.

Sommaren 2003. Jag var ganska förvirrad. Mer än vanligt tror jag. Och jag hade aldrig varit så långt ute på Hisingen innan.

Det var jättevarmt och dom höll på att laga spårvagnsspåren mellan näst sista hållplatsen och sista, där jag skulle hoppa av. Så jag fick gå en bit för att komma till vagnen.

En morgon, jag hade jobbat natt och klockan var strax efter sju. Vid Väderilsgatans hållplats, bakom kiosken/thaimatsstället var ett sånt där metallstaket som liksom är bågar som sitter intill varandra på rad. Mellan två bågar satt en liten kaja fast. Den flaxade förtvivlat med vingarna men den satt fast med halsen och kom ingen vart.
Jag såg mig omkring. Det var inte en människa i närheten. Jag insåg att om någon skulle rädda fågeln så var det jag.

Så jag tog en lång pinne och satte försiktigt under fågelns lilla kropp och putte den långsamt uppåt. Den flaxade som en galning och jag rös och gjorde allt jag kunde för att tränga undan impulsen att springa därifrån. Flaxande fågelvingar gives me the creeps...

Men jag behöll modet och fågeln kom upp till kanten. Den fick luft under vingarna och flög iväg en liten bit, till ett litet träd där den satte sig och verkade pusta ut.

Jag tittade på den en stund och bad om ursäkt för att jag varit så harig. Det är ju jävligt mycket värre att sitta fast med halsen i ett staket än att behöva stå ut med lite flaxande...

Sen kom vagnen och jag åkte hem.

Jag minns fortfarande, som om det vore alldeles nyss, känslan av fågelns lilla tyngd på pinnen när jag lyfte den. Dom väger inte mycket, små kajor. Men dom har en liten tyngd ändå.

Och dom är värda att räddas.