- Mamma! Känner du igen den här låten?
*vissel vissel vissel*
- Nä. Det gör jag inte.
- Jag kan vissla igen.
- Ok.
*vissel vissel vissel*
- Hörde du nu då?
- Nä.
- Ska jag vissla igen?
- Suck. Ok då.
*vissel vissel vissel*
- Hör du inte vad det är för en låt?
- Nä. Tyvärr, du får nog hjälpa mig.
- Det är en som jag kom på själv. Nu.
- Jasså. Det var därför det var lite svårt för mig att känna igen den.
Dear karma, I have a list of people you missed
tisdag 30 augusti 2011
Min sommar i bilder. Del 3
Dagbok 23 juni. (min födelsedag)
Jag fick frukost på sängen. Mackor med ost.
Mamma, syrran, ena brorsan och min styvmamma kom på besök och jag bjöd på rulltårta med grädde.
På kvällen kände jag att jag var värd lite vin minsann.
Ganska mycket vin drack jag. (Unnade jag mig menar jag.)
Jag fick frukost på sängen. Mackor med ost.
Mamma, syrran, ena brorsan och min styvmamma kom på besök och jag bjöd på rulltårta med grädde.
På kvällen kände jag att jag var värd lite vin minsann.
Ganska mycket vin drack jag. (Unnade jag mig menar jag.)
Dagens viktigaste fråga
Det sista jag hör från köket innan jag går ut genom ytterdörren på morgonen:
- "Pappa!? Är kungen vegetarian?
- "Pappa!? Är kungen vegetarian?
måndag 29 augusti 2011
Tack Libyen
För världens roligaste namn på ett torg.
Martyrtorget.
Jag kommer hänga där rätt mycket i höst när jag får dra hela lasset med hämtning och lämning för att Barnafadern måste pendla till Borås.
Om ni undrar var jag är - kolla på Martyrtorget. Hehehe.
ps - lycka till Libyen, med demokratin och det där.
Martyrtorget.
Jag kommer hänga där rätt mycket i höst när jag får dra hela lasset med hämtning och lämning för att Barnafadern måste pendla till Borås.
Om ni undrar var jag är - kolla på Martyrtorget. Hehehe.
ps - lycka till Libyen, med demokratin och det där.
lördag 27 augusti 2011
Min sommar i bilder. Del 2
Dagbok 21-22 juni
Viggo hittade en plastgrej på stranden och uppfann en ny lek. Pocori hette den. Den gick ut på att man kastade bort grejen och så skulle man leta upp den. Viggo kastade lite för bra och den försvann direkt. Sen grät han i en halvtimme och vi fick leta utav bara fan. Vi hittade den till slut och kunde åka hem igen.
22 juni. Jag beslutade mig för att ta ett bad i trädgården och tvätta håret.
Det går åt två stora grytor med vatten om man behöver både tvätta kroppen och håret. Man får inte ha bråttom i vår stuga. Det är bra.
Viggo hittade en plastgrej på stranden och uppfann en ny lek. Pocori hette den. Den gick ut på att man kastade bort grejen och så skulle man leta upp den. Viggo kastade lite för bra och den försvann direkt. Sen grät han i en halvtimme och vi fick leta utav bara fan. Vi hittade den till slut och kunde åka hem igen.
22 juni. Jag beslutade mig för att ta ett bad i trädgården och tvätta håret.
Det går åt två stora grytor med vatten om man behöver både tvätta kroppen och håret. Man får inte ha bråttom i vår stuga. Det är bra.
torsdag 25 augusti 2011
Födelsedag
Vi har födelsedag här idag.
Det luktar kaka i hela lägenheten och vi ska äntligen få använda strösslet jag köpte för en månad sen. Barnen har tjatat varje dag typ om när SKA VI ÖPPNA STRÖSSLET??
Grattis Magnus! Du är bäst!
Och lätt värd så här fint strössel!
onsdag 24 augusti 2011
Välkommen Helena
Min nya följare! Jag älskar när jag får nya följare.
Bli en du med vettja! Jag vet inte riktigt vad man får för fördelar med att bli min följare men det känns väldigt GÖTT inne i mig.
Bli en du med vettja! Jag vet inte riktigt vad man får för fördelar med att bli min följare men det känns väldigt GÖTT inne i mig.
Hur du vet att det var väldigt länge sen...
... du drog ut tv-bänken och dammsög bakom där.
Du hittar en skallra. Alltså en sån som bebisar leker med.
Och ditt yngsta barn är 5 år.
Kanske inte så konstigt att min dammallergi varit helt förjävlig sista tiden.
Du hittar en skallra. Alltså en sån som bebisar leker med.
Och ditt yngsta barn är 5 år.
Kanske inte så konstigt att min dammallergi varit helt förjävlig sista tiden.
Ord som min son använder just nu för att öva sig på att säga R
Raggarbil
Rallar-ros
Röve
(röve är vad han tror att röv heter i obestämd form singular)
Rallar-ros
Röve
(röve är vad han tror att röv heter i obestämd form singular)
Skönt med coola grannar
Det är nåt speciellt med att låta ens unge gå i skola på Solsidan.
Alltså... dom här karriärsmammorna och papporna i kostymer som inte har ett hårstrå fel och som alltid verkar ha koll på allt och som konstant väljer att vända bort huvudet när man kommer. För vem vill hejja på en mamma med lite för rött hår och lite för knasiga kläder liksom. Och jag vet att man inte ska få mindervärdeskomplex och att jag verkligen inte bryr mig egentligen och jag kanske bara är paranoid men jag känner ganska tydligt att vi är från slummen och dom är inte.
Då är det väldigt gött när man kryssar ut från parkeringen i sin rostiga Stenafärja till bil och försöker undvika att repa alla nya fina bilar och enorma SUVar, DÅ stannar det en lustig blå bil framför en och där sitter ens coola granne. Jag vinkar glatt åt henne men då ser jag.
Hon vinkar inte tillbaka.
Hon gör hårdrockstecknet.
Då kan man andas ut och inte känna sig som ett miffo.
Alltså... dom här karriärsmammorna och papporna i kostymer som inte har ett hårstrå fel och som alltid verkar ha koll på allt och som konstant väljer att vända bort huvudet när man kommer. För vem vill hejja på en mamma med lite för rött hår och lite för knasiga kläder liksom. Och jag vet att man inte ska få mindervärdeskomplex och att jag verkligen inte bryr mig egentligen och jag kanske bara är paranoid men jag känner ganska tydligt att vi är från slummen och dom är inte.
Då är det väldigt gött när man kryssar ut från parkeringen i sin rostiga Stenafärja till bil och försöker undvika att repa alla nya fina bilar och enorma SUVar, DÅ stannar det en lustig blå bil framför en och där sitter ens coola granne. Jag vinkar glatt åt henne men då ser jag.
Hon vinkar inte tillbaka.
Hon gör hårdrockstecknet.
Då kan man andas ut och inte känna sig som ett miffo.
tisdag 23 augusti 2011
Personliga rekord
Konstigaste platsen jag varit på:
Örnnästet
Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Det kan ha vart så att jag tyckte att det verkade " coolt" att åka till ett koncentrationsläger men det fanns nog inget sånt på inom farsans förutbestämda resrutt.
Jag var en ganska bisarr fjortis tror jag. Men märkliga morbida intressen. Min största idol var Nancy Spungen.
Jag är ganska glad för det idag. Att jag inte åkte till ett koncentrationsläger. Fy vad otäckt. Mycket värre än bussresan man får göra upp till Örnjävlanästet. Busschaffören spädde på alla dumma turisters dödsskräck genom att skrika lite grann varje gång bussen hängde över stupet. Usch.
Örnnästet
Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Det kan ha vart så att jag tyckte att det verkade " coolt" att åka till ett koncentrationsläger men det fanns nog inget sånt på inom farsans förutbestämda resrutt.
Jag var en ganska bisarr fjortis tror jag. Men märkliga morbida intressen. Min största idol var Nancy Spungen.
Jag är ganska glad för det idag. Att jag inte åkte till ett koncentrationsläger. Fy vad otäckt. Mycket värre än bussresan man får göra upp till Örnjävlanästet. Busschaffören spädde på alla dumma turisters dödsskräck genom att skrika lite grann varje gång bussen hängde över stupet. Usch.
måndag 22 augusti 2011
Min sommar i bilder. Del 1
Dagbok den 21 Juni 2011
Jag vaknade och var på uselt humör. Barnen hade knött på mig hela natten.
Jag bad dom alla att lämna mig i fred. Det gjorde dom gärna.
Sen var jag go igen. Jag drack kaffe och vi åkte till biblioteket i Mellerud
Där såg jag en rolig tjej med helt galen stil. Hon hade egentligen ännu kortare kjol. Och ännu fläskigare lår. Men hon verkade glad ändå.
Jag vaknade och var på uselt humör. Barnen hade knött på mig hela natten.
Jag bad dom alla att lämna mig i fred. Det gjorde dom gärna.
Sen var jag go igen. Jag drack kaffe och vi åkte till biblioteket i Mellerud
Där såg jag en rolig tjej med helt galen stil. Hon hade egentligen ännu kortare kjol. Och ännu fläskigare lår. Men hon verkade glad ändå.
Den vanliga förvirringen
Idag var det dags.
Ungarnas sommarlov var slut. 9 veckors slöande, ha kvar pyjamasen tills nångång mitt på dan, glass varje dag, inte en riktig rutin, dataspelande och cartoon network-tittande var över.
(här hade jag kunnat skriva nåt skojjigt om att, "sen så var det dags för barnen att få rutiner igen och syfta på att det var jag som gjorde allt det där här ovan. Fast ja, jag gjorde ju det även om jag aktivt försöker stänga av alla sinnen när cartoon network är på.)
Iallafall.
Om man är lite smådampig och om sig och kring sig och allmänt förvirrad. Som jag är. Så blir det lätt att man bygger upp en massa stress runt saker som att få väckt barn som sovit till 9 varje dag i 9 veckor och få i dom nån form av mat och kläder på kropparna och hinna lämna den största till skolan klockan 8.
Det blev nån form av armystyle på morgonen. En kärleksfull sån förstås.
1 minut i åtta parkerade jag volvon utanför skolan. Vi gick glatt backen upp och ja. Klassrummet var låst.
-Menvafan. Börjar ni inte idag eller?
-Jo.
-Ja, det klart ni gör. Vi får gå och fråga nån.
Så vi gick till hennes gamla klassrum, där dom blev glada att se oss igen och vi blev upplysta om att ettorna börjar klockan 9. Det hade vi fått ett mejl om. Jasså. Kul. Och det skulle vara upprop i en timme idag. Skulle jag va med på uppropet?
Eh... Jo... Sånt känner man ju ändå att man har en moralisk förpliktelse och nåt som man typ ska göra, stå och lipa lite i smyg i ett hörn bak i klassrummet när man hör sin avkomma säga ett tyst: "Aaaaa" när fröken säger hennes namn.
Fast jag hade en unge till med mig. Som skulle lämnas i stadsdelen intill. Jag räknade snabbt i huvet och kom fram till att jag nog bara skulle hinna lämna honom och tillbaka och det kändes sjukt stressigt. Dessutom har jag ryggskott.
Men sen kom dom på att fritids var öppet och där skuttade ungen glatt in, tog sig papper och penna och satte sig att rita som att hon inte gjort annat så jag vinkade lite matt i dörren och gick.
Sen kom vi till nästa kommunala instans.
Jag hade precis hunnit hämta mig och övertyga mig om att det inte var så himla farligt att missa uppropet på min förstföddas första skoldag. Herregud man kan väl inte hålla på att bli så himla sentimental jämt.
På Viggos dagisdörr satt en ny glad lapp:
Välkommen till Haren.
Han har gått där i 3 år och avdelningen har aldrig nånsin hetat haren innan.
En liten kort stund, kanske 2 sekunder funderade jag på om jag kanske ÄR galen iallafall. Eller om dom flyttat hela avdelningen och nån (läs min man) har glömt att berätta det för mig. Det hade varit lagom typiskt.
Sen såg jag lappen under:http://www.blogger.com/img/blank.gif
"Välkommen tillbaka. Vi har bytt namn till Haren."
Puh.
Fotbollsfrun skrev ett väldigt bra och roligt höstmanifest som jag önskar att jag också kunde leva upp till.
torsdag 18 augusti 2011
Jobb man velat ha
Varje gång jag åker ut ur stan på 45:an, norrut så blir jag lika glad när jag passerar ett märkligt företag som heter typ Skrotfrag.
Dom verkar jobba med att krossa och montera isär olika metallgrejer. Det ligger "prydliga" högar med kylskåp, bilar och all möjlig annan skit. Sen högar som blir mindre och mindre skrot.
Det är inte bara att det ser så sjukt roligt ut med dom där jättehögarna som gör mig glad, utan att Magnus en gång sökte jobb där.
Vi minns inte längre varför han överhuvudtaget gjorde det, alltså ifall dom sökte folk eller om han bara ringde och sa att han ville jobba där.
Det är helt fantastiskt roligt.
Typ bara: Hej, jag vill jobba hos er gärna. Ok, varför då? För att det ser så roligt ut att krossa en massa skrot. Eh.. ok, vi ringer dig, ring inte oss.
Han fick såklart inte nåt jobb där.
Men det påminner om när man är arbetslös och får såna där dagar när man blir lite desperat men ändå känner sig lucky och söker jättekonstiga jobb för att man får ett infall.
En gång hade jag varit ute på en promenad och kom hem och sa att jag ville bli en sån som klipper hundar. Det tar Magnus gärna upp när jag blir förjävla knäppspontan.
Men det kanske inte är en sådär jättedum idé.
Dinga-Linga påminde mig en gång om att jag sagt att jag egentligen inte tycker om människor. Jag passar bäst med djur.
Och det är helt jävla sant.
Fast jag gillar en del människor. Dom som är nån idé att tycka om. Dom som jag vant mig vid eller som gör mig glad. Dom där som man måste vara nära typ på bussen och sådär eller som pratar på ett jobbigt sätt när jag inte bett dom prata. Dom gör mig helt galen.
Vad har jag för nån diagnos egentligen tror ni?
Djur-autism?
Dom verkar jobba med att krossa och montera isär olika metallgrejer. Det ligger "prydliga" högar med kylskåp, bilar och all möjlig annan skit. Sen högar som blir mindre och mindre skrot.
Det är inte bara att det ser så sjukt roligt ut med dom där jättehögarna som gör mig glad, utan att Magnus en gång sökte jobb där.
Vi minns inte längre varför han överhuvudtaget gjorde det, alltså ifall dom sökte folk eller om han bara ringde och sa att han ville jobba där.
Det är helt fantastiskt roligt.
Typ bara: Hej, jag vill jobba hos er gärna. Ok, varför då? För att det ser så roligt ut att krossa en massa skrot. Eh.. ok, vi ringer dig, ring inte oss.
Han fick såklart inte nåt jobb där.
Men det påminner om när man är arbetslös och får såna där dagar när man blir lite desperat men ändå känner sig lucky och söker jättekonstiga jobb för att man får ett infall.
En gång hade jag varit ute på en promenad och kom hem och sa att jag ville bli en sån som klipper hundar. Det tar Magnus gärna upp när jag blir förjävla knäppspontan.
Men det kanske inte är en sådär jättedum idé.
Dinga-Linga påminde mig en gång om att jag sagt att jag egentligen inte tycker om människor. Jag passar bäst med djur.
Och det är helt jävla sant.
Fast jag gillar en del människor. Dom som är nån idé att tycka om. Dom som jag vant mig vid eller som gör mig glad. Dom där som man måste vara nära typ på bussen och sådär eller som pratar på ett jobbigt sätt när jag inte bett dom prata. Dom gör mig helt galen.
Vad har jag för nån diagnos egentligen tror ni?
Djur-autism?
GUBBAR och att störa sig på folk på tåget
Jag åkte tåg till Norrland häromdan.
Eftersom jag ha väldigt lätt att störa mig på hur folk pratar så kändes det inte sådär jättebra att jag hade glömt mina hörlurar hemma.
Det började med nån form av mental meltdown när jag insåg att jag skulle dela tåg med tvåtusen hemvändande stockolmare som vart på Way out west.
Vadsadu? Hur jag kände igen dom? Jo ser du, dom är väldigt lätta att känna igen. Dom har alla väldigt korta shorts , låga Converse och stort hår uppe på huvet och till det har dom ofta stora ugly brillor. Och ja, tjejerna har liknande stil.
Jag såg framför mig att jag skulle få sitta i tre timmar och lyssna på dryga skämt om hur bra det är i stockholm och hur töntigt det är i göteborg.
Men som tur var så sov alla gott hela vägen och höll därmed käft.
Jag hade inte riktigt lika mycket tur nästa etapp på resan. Mellan stockholm och sundsvall. Två platser bakom mig satt en riktig gubbe.
En såndär som varit precis överallt i hela världen. Och därmed VET hur allting är. Vad är det med såna gubbar egentligen. Inte en gång på 3,5 timme hörde jag honom säga: Jag TYCKER. Eller andra människor tycker att.... Nä alla meningar startade med: DET ÄR. Tex: Han hade rest runt i världen och alla meningar startade med: DET ÄR så här och så här i Holland. Och när man kommer dit så GÖR MAN så här. Och han visste allt om hur man fjällvandrar. Och sen. Sen kom själva dödstöten, när jag allvarligt funderade på att gå bak och be honom för gudskull hålla käft för ingen har väl bett om din åsikt som inte ens är allområdande - för det är din jävla åsikt och bara för att du tycker att det är så där när man fjällvandrar så betyder det väl inte att alla tycker så eller att DET ÄR så.
Sen började han prata om teorierna bakom DaVincikoden, som att det var en ny bok och att det verkligen verkligen var coola grejer att snacka om. Och ja, han började varje mening med DET ÄR.
Jävla gubbjävel.
Sen gick jag på toa för att se vem fan han pratade med, för det lät inte som nån han kände och det var en väldigt väldigt ung tjej som, om hon inte hatade gubbar innan, förhoppningsvis gör det nu.
Herregud.
När jag åkte hem satt det en tant framför mig. Eller ja, hon var väl egentligen inte så jävla mycket äldre än mig men ja... Hon pratade hela tiden väldigt uppfodrande med sin resekamrat. Jag fick intrycket att hon pratade med sin tonårsson. Det var lite halvilsket, auktoriärt snack som antagligen skulle hjälpa honom att få ett jobb han sökte. Efter typ en timme reste dom sig och gick till Bistron. Då såg jag att det inte var hennes son. Utan hennes man typ. Dom verkade ha ett väldigt väldigt märkligt förhållande.
Jag ska nog inte åka tåg på länge nu känns det som.
Och nästa gång måste jag ha hörlurar som funkar.
Eftersom jag ha väldigt lätt att störa mig på hur folk pratar så kändes det inte sådär jättebra att jag hade glömt mina hörlurar hemma.
Det började med nån form av mental meltdown när jag insåg att jag skulle dela tåg med tvåtusen hemvändande stockolmare som vart på Way out west.
Vadsadu? Hur jag kände igen dom? Jo ser du, dom är väldigt lätta att känna igen. Dom har alla väldigt korta shorts , låga Converse och stort hår uppe på huvet och till det har dom ofta stora ugly brillor. Och ja, tjejerna har liknande stil.
Jag såg framför mig att jag skulle få sitta i tre timmar och lyssna på dryga skämt om hur bra det är i stockholm och hur töntigt det är i göteborg.
Men som tur var så sov alla gott hela vägen och höll därmed käft.
Jag hade inte riktigt lika mycket tur nästa etapp på resan. Mellan stockholm och sundsvall. Två platser bakom mig satt en riktig gubbe.
En såndär som varit precis överallt i hela världen. Och därmed VET hur allting är. Vad är det med såna gubbar egentligen. Inte en gång på 3,5 timme hörde jag honom säga: Jag TYCKER. Eller andra människor tycker att.... Nä alla meningar startade med: DET ÄR. Tex: Han hade rest runt i världen och alla meningar startade med: DET ÄR så här och så här i Holland. Och när man kommer dit så GÖR MAN så här. Och han visste allt om hur man fjällvandrar. Och sen. Sen kom själva dödstöten, när jag allvarligt funderade på att gå bak och be honom för gudskull hålla käft för ingen har väl bett om din åsikt som inte ens är allområdande - för det är din jävla åsikt och bara för att du tycker att det är så där när man fjällvandrar så betyder det väl inte att alla tycker så eller att DET ÄR så.
Sen började han prata om teorierna bakom DaVincikoden, som att det var en ny bok och att det verkligen verkligen var coola grejer att snacka om. Och ja, han började varje mening med DET ÄR.
Jävla gubbjävel.
Sen gick jag på toa för att se vem fan han pratade med, för det lät inte som nån han kände och det var en väldigt väldigt ung tjej som, om hon inte hatade gubbar innan, förhoppningsvis gör det nu.
Herregud.
När jag åkte hem satt det en tant framför mig. Eller ja, hon var väl egentligen inte så jävla mycket äldre än mig men ja... Hon pratade hela tiden väldigt uppfodrande med sin resekamrat. Jag fick intrycket att hon pratade med sin tonårsson. Det var lite halvilsket, auktoriärt snack som antagligen skulle hjälpa honom att få ett jobb han sökte. Efter typ en timme reste dom sig och gick till Bistron. Då såg jag att det inte var hennes son. Utan hennes man typ. Dom verkade ha ett väldigt väldigt märkligt förhållande.
Jag ska nog inte åka tåg på länge nu känns det som.
Och nästa gång måste jag ha hörlurar som funkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)