Varje gång jag åker ut ur stan på 45:an, norrut så blir jag lika glad när jag passerar ett märkligt företag som heter typ Skrotfrag.
Dom verkar jobba med att krossa och montera isär olika metallgrejer. Det ligger "prydliga" högar med kylskåp, bilar och all möjlig annan skit. Sen högar som blir mindre och mindre skrot.
Det är inte bara att det ser så sjukt roligt ut med dom där jättehögarna som gör mig glad, utan att Magnus en gång sökte jobb där.
Vi minns inte längre varför han överhuvudtaget gjorde det, alltså ifall dom sökte folk eller om han bara ringde och sa att han ville jobba där.
Det är helt fantastiskt roligt.
Typ bara: Hej, jag vill jobba hos er gärna. Ok, varför då? För att det ser så roligt ut att krossa en massa skrot. Eh.. ok, vi ringer dig, ring inte oss.
Han fick såklart inte nåt jobb där.
Men det påminner om när man är arbetslös och får såna där dagar när man blir lite desperat men ändå känner sig lucky och söker jättekonstiga jobb för att man får ett infall.
En gång hade jag varit ute på en promenad och kom hem och sa att jag ville bli en sån som klipper hundar. Det tar Magnus gärna upp när jag blir förjävla knäppspontan.
Men det kanske inte är en sådär jättedum idé.
Dinga-Linga påminde mig en gång om att jag sagt att jag egentligen inte tycker om människor. Jag passar bäst med djur.
Och det är helt jävla sant.
Fast jag gillar en del människor. Dom som är nån idé att tycka om. Dom som jag vant mig vid eller som gör mig glad. Dom där som man måste vara nära typ på bussen och sådär eller som pratar på ett jobbigt sätt när jag inte bett dom prata. Dom gör mig helt galen.
Vad har jag för nån diagnos egentligen tror ni?
Djur-autism?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar