Idag var det dags.
Ungarnas sommarlov var slut. 9 veckors slöande, ha kvar pyjamasen tills nångång mitt på dan, glass varje dag, inte en riktig rutin, dataspelande och cartoon network-tittande var över.
(här hade jag kunnat skriva nåt skojjigt om att, "sen så var det dags för barnen att få rutiner igen och syfta på att det var jag som gjorde allt det där här ovan. Fast ja, jag gjorde ju det även om jag aktivt försöker stänga av alla sinnen när cartoon network är på.)
Iallafall.
Om man är lite smådampig och om sig och kring sig och allmänt förvirrad. Som jag är. Så blir det lätt att man bygger upp en massa stress runt saker som att få väckt barn som sovit till 9 varje dag i 9 veckor och få i dom nån form av mat och kläder på kropparna och hinna lämna den största till skolan klockan 8.
Det blev nån form av armystyle på morgonen. En kärleksfull sån förstås.
1 minut i åtta parkerade jag volvon utanför skolan. Vi gick glatt backen upp och ja. Klassrummet var låst.
-Menvafan. Börjar ni inte idag eller?
-Jo.
-Ja, det klart ni gör. Vi får gå och fråga nån.
Så vi gick till hennes gamla klassrum, där dom blev glada att se oss igen och vi blev upplysta om att ettorna börjar klockan 9. Det hade vi fått ett mejl om. Jasså. Kul. Och det skulle vara upprop i en timme idag. Skulle jag va med på uppropet?
Eh... Jo... Sånt känner man ju ändå att man har en moralisk förpliktelse och nåt som man typ ska göra, stå och lipa lite i smyg i ett hörn bak i klassrummet när man hör sin avkomma säga ett tyst: "Aaaaa" när fröken säger hennes namn.
Fast jag hade en unge till med mig. Som skulle lämnas i stadsdelen intill. Jag räknade snabbt i huvet och kom fram till att jag nog bara skulle hinna lämna honom och tillbaka och det kändes sjukt stressigt. Dessutom har jag ryggskott.
Men sen kom dom på att fritids var öppet och där skuttade ungen glatt in, tog sig papper och penna och satte sig att rita som att hon inte gjort annat så jag vinkade lite matt i dörren och gick.
Sen kom vi till nästa kommunala instans.
Jag hade precis hunnit hämta mig och övertyga mig om att det inte var så himla farligt att missa uppropet på min förstföddas första skoldag. Herregud man kan väl inte hålla på att bli så himla sentimental jämt.
På Viggos dagisdörr satt en ny glad lapp:
Välkommen till Haren.
Han har gått där i 3 år och avdelningen har aldrig nånsin hetat haren innan.
En liten kort stund, kanske 2 sekunder funderade jag på om jag kanske ÄR galen iallafall. Eller om dom flyttat hela avdelningen och nån (läs min man) har glömt att berätta det för mig. Det hade varit lagom typiskt.
Sen såg jag lappen under:http://www.blogger.com/img/blank.gif
"Välkommen tillbaka. Vi har bytt namn till Haren."
Puh.
Fotbollsfrun skrev ett väldigt bra och roligt höstmanifest som jag önskar att jag också kunde leva upp till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar