Saker som jag gör som driver min man till vansinne

Vi har snart vart ihop i femton år.
Och man vill ju gärna tro att det bara är jag som blir galen på att han sparar på strumpor överallt för att använda minst en gång till innan han lägger dom i tvätten (det händer ju aldrig). Eller att han alltid somnar när man vill se på film. Eller att han verkar spara på dom där små plastgrejerna som sitter på brödpåsarna. Fast han aldrig sätter tillbaka dom på påsen så dom ligger över hela köket.

En kväll strax innan jul fick jag nån slags vision av att han faktiskt stör sig på mig med.

Vi sitter i soffan och slår in julklappar. Jag viftar med två små badskumsgrejer som ett av barnen ska få.

- Hur ska det vara? Ska det vara en paket och en paket? Eller bara en paket?

- Va?!

- Ska det vara en paket och en paket eller en enda paket?

- För helvete! Det heter ETT paket!

- Va?

- DET HETER ETT PAKET!!

(man hör att detta har legat och grott i femton år)

- Gör det?

- Ja! Det gör det. ETT paket. Herregud.

- Oj. Säger jag så? Stör du dig på det?

- Ja. Men du kan väl inte hjälpa det. Det är väl nån dialekt.

(säger han med såndär röst som man har när man förklarar nåt för ett lite dumt barn)

- Det är nog för att mina föräldrar är från Göteborg.

- Ja. Säger du ett apelsin också?

- Nä. SLUTA!

- Säger du en paraply också?

- SLUTA! Det vet du att jag inte gör!

- Ja. Förlåt. En paket.