I huvudet på min 6-åring

I bilen.

- Mamma!

- Ja.

- Är det bäst att vara människa?

- Eh... vadå? Vad tycker du?

- Nä.

- Ok. Varför då?

- Vet du vad som hade varit bäst att vara mamma?

- Nä. (tänker så det knakar och är rätt säker på att hon kommer svara typ "en kanin" eller nåt.

- En sten.

- En sten? *ligger över ratten och skrattar hest*

- Varför skrattar du?

- För att du svarade "en sten".

- Ja men en sten är jättebra att vara. Sluta skratta mamma.

- Förlååååt... Men varför är det jättebra att vara en sten?

- För att stenar har inga naturliga fiender?

- Nä, det klart. Men jag trodde du skulle svara "en kanin" eller nåt.

- MEH! Kaniner kan ju bli uppätna av rovdjur hur lätt som helst. Eller påkörda av en bil. Om man kör på en sten med en bil så händer det ju ingenting med stenen.

- Nä. Det har du rätt i.

- Ja.


Vi åker en liten bit.


- Men du Matilda.

- Ja.

- Ifall det kommer en såndär stenkross och gör stenen till sand då? Det är ju inte så bra.

- Nä.... men då kan man bli sandkorn i en sandlåda så man kommer ändå alltid att finnas kvar. Och barnen kan leka med en.


Ibland är det nästan för djupt i hennes hjärna...