Dagens ångest/ förvirring/ jag kan väl bju på den här då

Det här har jag mått lite dåligt av hela kvällen.
Tänkte att om jag skriver om det här så kan ni garva med mig och berätta lite roliga historier om när ni oxå gjorde bort er som fan...


OK?

Ja, alltså, jag brukar inte vara den som hämtar Viggo på dagis. Det är nästan alltid Magnus som gör det. Det beror inte på att jag är en Dålig mor eller lat som fan utan de handlar om logistik. Jag orkar inte gå in på det. Men jag hämtar den andra ungen. Ok.

I alla fall så brukar fröknarna på Viggos dagis vara lite extra glada att se mig. Jag vet inte varför, kanske för att jag skojjar med dom eller nåt.

Idag så gick det till så här:

Jag öppnade grinden, innanför står en liten typ ettåring som går med Viggo, och som pekar glatt bort åt ett håll på gården och säger: - Viggo DÄR!!

Jag tackade och tyckte det var ganska skoj att den lilla skrutten visste att jag var Viggos mamma. Längst bort på gården ser jag två killar som ser precis ut som Viggo och hans polare. Stubbat ljust hår, t-shirtarna utanpå tröjorna. Och idag ser det ut som att dom är ansiktsmålade. Jag tycker det är lite halvskumt för att Viggo hatar att måla sig i ansiktet. (om han inte gör det i smyg med tuschpenna)

På vägen bort möter jag hans fröken. Hon är ganska ny och jag känner henne inte. Jag har alltid svårt att koncentrera mig när jag träffar henne för hon har så himla tunt hår så jag tänker bara på ord som "huvudsvål" och sånt när jag pratar med henne.

- Har du sett Viggo? frågar hon glatt.

- Ja, säger jag och pekar bort mot killarna som fortfarande är längst bort.

- Ok, svarar hon och ler glatt.

Så jag fortsätter bort mot killarna, som jag tror är Viggo och hans polare. (ni börjar ana vad som kommer nu va?)

En av dom, som jag är säker är min son, sitter med ryggen lite snett mot mig och gråter. Jag ser stubbigt ljust hår och en ansiktsmålning. Och jag är helt säker på att det är hans andra fröken som sitter på huk framför och tröstar honom. Men så tittar hon upp och då ser jag att det är nån helt annan. Och ungen grinar och slutar inte grina när han får se sin mamma. Eller iallafall slänger sig efter mig och grinar högre. Som ungar brukar göra när dom får se sin mamma.

I typ 3 sekunder glor han och jag på varandra och jag får en väldigt otäck känsla av att jag håller på att bli galen för att jag inte känner igen mitt barn.

Det är för att det inte ÄR mitt barn.

Jag backar och går iväg. Nånstans på mitten av gården möter vi fröken Huvuds... Nej, förlåt, den där fröken som jag pratade med först. Hon skrattar jättegott.
Och undrar om jag hittat Viggo.

Härligt.

Dom måste verkligen tycka att jag är en JätteGod Mor nu. Not.

jiiisuss.