25 år sen

Jag var en pappa-helg för mig den där söndan för 25 år sen.
Jag tassade ner i vardagsrummet och där satt pappa i sin favoritfåtölj, på sne med benen över armstödet, som han alltid gör. Han brukade alltid säga ett nöjt godmorron men den här morgonen såg han väldigt allvarlig ut. Istället för godmorron sa han:

- Palme är död.

- Va?! Vadå? Hur dog han?

- Skjuten.

Jag minns att jag kröp ner i "hålan", mellanrummet mellan pappa och ryggstödet. Där satt jag jämt. Pappa drack kaffe och rökte cigaretter och vi tittade på extrainsatt rapport.

Nästa dag i skolan.
Vi hade träslöjd första lektionen. Träslöjdsmajjen satt på katedern och hade ett långt skumt snack om vad han precis gjorde när han fick reda på när Kennedy hade dött. Och att vi för alltid skulle minnas vad vi gjorde den där morgonen när vi fick reda på att Palme blivit skjuten.

Jag har fått för mig att det är tack vare att han sa det där, som jag brukar minnas vad jag gjort när det hänt stora hemska händelser. Ni vet - Estonia, jag vaknade av klockradion på morgonen, lyssnade på nyheterna och trodde det var ett skämt först och sen... sen tänkte jag på träslöjdsmajjen och hur det luktade i tröslöjdssalen.

Och bara för det så minns jag vad jag gjorde resten av den där dagen för 25 år sen, när Palme blev mördad. Det var sista dan på sportlovet och pappa körde bort mig till Maria-Not och vi red ut i skogen med hästarna. Det var minusgrader men inte så mycket snö och hästarna var pigga men inte sådär galna som dom kunde vara när det regnade och blåste. Jag minns att vi skrittade på en grusväg utefter älven och jag tänkte på att här red jag, 12 år gammal, på en brun New Forrestponny och hade det hur bra som helst. Samtidigt som stadsministern blivit skjuten.

Vad minns du av ditt liv när stora händelser hänt?
Och varför minns du det?
Känner du också lukten av träslöljdssal och hör klappret av oskodda ponnyhovar?