Ni vet när man inte har pratat med nån på länge så kan man inte bara ringa och inte ha nåt att säga. Eller jag har ett par såna kompisar i och för sig. Jag kommer ihåg en gång när jag inte pratat med Madde på typ ett år och så när vi väl gjorde det så suckade hon mest nåt om att: " Du vet, det är fredag och det är måndag och det är tvätt och städ där emellan."
Fast när jag tänker efter så kanske det var jag som ringde henne och hade lite livsomvändande saker att berätta och hon strävade på utan att nåt hänt på väldigt länge.
Jameniallafall.
Om man har en blogg och inte har skrivit på skitalänge så räcker det liksom inte med nån liten rolig grej om att man frågar sin man om det är rent i diskmaskinen och han svarar: "Ja..... Eller så är det smutsigt". Jaha. Det finns fler än två alternativ på den här grejen. Det var nytt.
Men nu ni. Nu kändes det som att jag hade lite rafflande grejer att skriva om. Så där som ni gillar att läsa. För jag vet att ni älskar att gotta ner mig i mitt elände.
Det var torsdageftermiddag. Jag tog min pms och min megatrötthet och gick hem från jobbet och kände mig grymt nöjd över att vara ledig dan efter. Hela den goa känslan satt i medans jag gick till bilen, körde och hämtade första ungen, gick och hämtade andra ungen samtidigt som första ungen sprang och hämtade tredje ungen åt mig, på vägen hemåt i bilen ända tills vi typ kör av Älvsborgbron när minsta ungen i mitten i baksätet börjar göra konstiga ljud. Som att hon satt i halsen eller nåt liknade. Syskonen skriker från varsin sida att: "HON SPYYYYYYR MAMMMA!!! MYYYRAAAAA SPYYYYYR!!!" och jag hör ju vad dom säger men jag är så fixerad vid att hon inte kan andas så jag vägrar höra vad som säger istället skriker jag tillbaka: "Kan hon andas?! SVARA MIG?! ANDAS HON?!?!"
Sen hör jag hur hon kräks som en besatt bebis och jag kan bara tänka mig hur det hamnar över hela bilen. Och sedan börjar hon skrika på sin mamma. Runt om mig är det tre filer rusningstrafik och det börjar väldigt fort STINKA i bilen. De två andra barnen skriker att det är helt vidrigt och att dom också kommer spy och så ulkar om så jag tror att det snart kommer vara sant. Jag skriker högst av alla att alla måste ta det lugnt och gör ett snabbt överslag om det är nån ide att stanna. Det finns inte en enda pappersbit i bilen - jag borde lärt mig det när en annan av barnen kräktes på precis samma ställe för en månad sen. Och den stackarn fick sitta med fejset över en fullspydd liten påse från pressbyrån tills vi kom hem. Det är lika bra att köra på istället för att stanna vid vägkanten på leden och försöka torka bort det värsta med en gammal filt.
Så vi tar oss hem. Av med nerspydda kläder och på med tvättmaskinen. Tvätt av barn. Sen observation av barnet. Det är väl den mest härliga väntan som finns ändå? Ska det komma mer? Ska närmaste veckan bli ett riktigt helvete där alla spyr och skiter och man helts vill dö?
Ungen sitter still still still och glor på tv. Suger tumme. Precis samma beteende som varje dag när hon kommer hem från förskolan. Hur ska man veta om det ska sättas igång att spys? Efter typ en halvtimme vänder hon sig mot mig, glor bestämt på mig sen pekar hon mot köket och säger väldigt bossigt: " Macka!"
Sen var det bra liksom. Hon måste fan satt i halsen ändå.
Sen kan man väl tro att det kan räcka med elände där.
Mannen i huset kom hem från jobbet och åt middag innan han gick ut och sanerade bilen. (Med tvättlappar och handsprit, just saying).
Jag åkte och storhandlade.
Nästa dag var det fredag. Mammans "lediga" dag. Man är såå jävla ledig såna dagar när man har tre barn.
Den lediga dagens morgon bestod av: väcka barn, ge barn frukost, se till att dom har hyfsade kläder på sig, köra dom till skolan och sedan ta sig själv och ena katten till djursjukhuset. Precis när vi lyckats med nästan allt, inklusive fånga in katten, och bara ska gå ut genom dörren så upptäcker jag att mitt VISAkort är spårlöst borta. Kvällen innan har det legat i min jackficka när jag storhandlade. Det måste ha ramlat ut nånstans. Nån tid att ringa och spärra finns inte för nu har klockan blivit supermycket. In med alla i bilen och iväg.
Sa jag att jag hade tid hos veterinären 8.10? Innan det ska jag lämna skolbarn på ena sidan stan och sen ta sig tillbaka till andra sidan.
När jag lämnat av barnen så har jag exakt 12 minuter att klara mitt uppdrag. I den vanliga rusningstrafiken. Jag kör bara bil i rusningstrafik just nu. Jag är en supermänniska.
Det är på väg att gå när jag missar avfarten. Hamnar helt plötsligt på Backaplan. Det är bara rondeller, långsamma lastbilar och ingen väg som är i närheten av dit jag ska. Till slut chansar jag och tar mig ut på leden närmast. Det är helt jävla fel. För om jag fortsätter där hamnar jag i Oslo typ. Jag slänger mig av på närmaste avfart och hamnar på Brunnsbotorget. Helt jävla fel.
För att göra saker och ting ännu lite värre så piper katten med jämna mellanrum, Myra gnäller i baksätet för att hon inte kan sträcka ut benen för att bilstolen hamnat lite fel efter gårdagens "sanering" och den så kallade "saneringen" inte varit jättesuperbra gjord så det stinker spy i bilen hela tiden.
När jag äntligen kommit tillbaka till rätt ställe så missar jag fanimej avfarten en sista gång och jag kommer över bron och hamnar mitt i stan. Helt jävla otroligt.
En halvtimme försent rusar jag in på Blå Stjärnan med kattbur i ena handen och barn i sulky i andra. Försöker förklara att jag tappat mitt VISAkort och kört vilse tre gånger men nu, nu är jag här.
Sen blir Majros undersökt, halv nersövd efter att ha rivit sönder mig och undersökt igen.
Två timmar senare går jag ut i den spydoftande bilen igen med ett dräglande galet monster i en bur och en väldigt uttråkad ettåring i en vagn. 5 tusen 6 hundra spänn fattigare (tur som faaan att katten är försäkrad) och jag har fått löfte om att jag kan komma tillbaka och betala senare. Nu ska vi hem och andas och vara lite lediga (och dammsuga och städa toa och tvätta och plocka i ordning i Viggos rum så han kan leka med sin kompis där som ska sova över). Då får jag inte upp bakluckan. Så jag får knöka in sulkyn i baksätet bredvid Myra. Hon blir inte jätteglad kan jag säga. Så vi kör hem med ett ylande dreglande monster i en bur, en gnällande liten unge och en stark lukt av spy.
Där nånstans tänker jag att nu kan inte livet bli värre och att jag MÅSTE HITTA VISAKORTET. Direkt när vi kommer innanför dörren så sätter jag igång och vänder uppochner på allt jag hittar. Skor och kläder, madrasser och lakan. (Ja, vi hittade faktiskt Magnus plånbok mellan madrasserna i dubbelsängen för ett tag sen, det var en spännande morgon) Efter att ha rivit upp hela huset så hittar jag kortet i min väska. Där har jag lagt det dan innan för att vara ordentlig och inte behöva leta när jag ska åka till veterinären tidigt på morgonen. JAMENVABRA.
Sen äter vi lunch och jag tvättar och dammsuger och plockar och fixar pojkrum. Tills det är dags att hämta skolbarn. Först ska jag bara betala min skuld. Först tänker jag att det kanske inte ens är mening att jag tar med mig Myra in men så får jag tvångstankar om att hon ska bli kidnappad så jag bär med mig henne ändå. Plus att jag tycker synd om henne att hon ska behöva sitta i spylukten. Jag tror i min enfald att det tar ett par minuter att betala en räkning på djursjukhuset. Men nej då.
Först ska det faxas till försäkringsbolaget. Jag får sitta ner och vänta lite säger dom. Så jag gör det. Myra rotar runt i leksakslådan.
Efter 20 minuter ropas min katts namn upp. Jag går till disken. Där blir jag upplyst om att jag inte har nån försäkring. Fast det har jag ju. Jag börjar ju inse hur det verkar: Jag har "tappat" min visakort och låtsas att jag har en försäkring. Det lär ju inte vara första gången det händer. Tjejen i kassan håller upp pappret och pekar på mitt personnummer. Är det inte mitt? Jo, det är det. Hon försöker igen. Jag väntar en kvart till. Myra möblerar om barnhörnan. Tvingar mig att läsa en spännande bok om en liten tjej som åker skidor. För mig själv alltså, hon ska inte höra, det är så mycket att göra i lekhörnan. Folk runt om skrattar åt henne. Sen blir jag uppropad igen. Och nä. Jag finns inte i försäkringsbolagets dator. Då börjar jag grina. Mitt bland folk. Hon lovar att göra ett sista försök med mitt gamla efternamn.
Jag sätter mig på bänken igen. Myra har målat 150 tekningar med två streck på och placerat ut dom över alla bänkarna som en konstutställning. Jag tänker att djursjukhuset nog har råd med lite vitt papper så hutlöst jävla dyrt som det är att ta lite blodprov på en liten katt och kollar mitt konto. Jodå. Det dras 146 spänn till Agria varje månad. Precis när jag tänker att jag ska ringa upp Agria och fråga vad fan dom sysslar med så ropar hon på mig vid disken. Nä. Jag finns inte. Jag börjar grina igen och håller snyftande fram min telefon där jag visar att jag minsann har ett autogiro hos Agria. Då tittar hon på mig som att jag vore helt galen och säger: "Agria, varför sa du inte det? Jag har hållt på att faxa IF."
Sen gråter jag lite för att jag är så lättad. Och berättar för alla runtomkring om min hemska dag. Och nu när jag tänker efter så hoppas jag att ingen av dom som var där just hade fått avliva sin älskade vän. Jag ber i så fall så hemskt mycket om ursäkt. Jag hade bara en ovanligt fittig dag.
Hej på er!
Dear karma, I have a list of people you missed
fredag 21 februari 2014
lördag 21 september 2013
Samtal mellan vänner
- Jo men just det vad är det ni håller på med i stugan? Renoverar något?
- Ja... alltså. Brädorna på utsidan är helt murkna. Man kan trycka fingret igenom. PRUUUUU... Liksom. *visar med fingret hur den går rakt igenom*
- Jobbigt.
- Ja, men nu har vi fått hjälp av brorsan. Så vi har rivit ner dom hära, vahetterdet, locken, dom smala brädorna som sitter på fasaden och så har vi, eller jag menar brorsan och Magnus, jag har inte gjort nånting, DOM har spikat upp papp och reglat.
- Aha.
- Så nästa sommar ska vi sätta upp ny fasad.
- Mmm.
- Och så har vi förberett ett hål så vi ska göra sätta in en altandörr i köket. Det kommer bli NICE!
- En såndär dubbeldörr då kanske?
- Såna är fina!
- Ja jag vet men...
- Det kanske blir en kostnadsfråga?
- Ja, alltså, det är svindyrt med altandörrar. Visste ni det?
- Mmmm...
- Helst vill jag ha en sån med två dörrar, med spröjs, som ser gammal ut.
- Ja. Åh...
- En sån man kan öppna uppe och nere?
- Hahaha! Som man har i stallet.
- Hahahaha.
- Hahahaha.
- Så om nån fyllnar till i trädgården och man inte orkar med den mera så kan man gå in och lägga sig och stänga men låta det vara öppet där nere så fyllot bara kan krypa in.
- HAHAHAHA!
- HAHAHAHA!
- Fy fan va bra. En fyllelucka!
- Ja... alltså. Brädorna på utsidan är helt murkna. Man kan trycka fingret igenom. PRUUUUU... Liksom. *visar med fingret hur den går rakt igenom*
- Jobbigt.
- Ja, men nu har vi fått hjälp av brorsan. Så vi har rivit ner dom hära, vahetterdet, locken, dom smala brädorna som sitter på fasaden och så har vi, eller jag menar brorsan och Magnus, jag har inte gjort nånting, DOM har spikat upp papp och reglat.
- Aha.
- Så nästa sommar ska vi sätta upp ny fasad.
- Mmm.
- Och så har vi förberett ett hål så vi ska göra sätta in en altandörr i köket. Det kommer bli NICE!
- En såndär dubbeldörr då kanske?
- Såna är fina!
- Ja jag vet men...
- Det kanske blir en kostnadsfråga?
- Ja, alltså, det är svindyrt med altandörrar. Visste ni det?
- Mmmm...
- Helst vill jag ha en sån med två dörrar, med spröjs, som ser gammal ut.
- Ja. Åh...
- En sån man kan öppna uppe och nere?
- Hahaha! Som man har i stallet.
- Hahahaha.
- Hahahaha.
- Så om nån fyllnar till i trädgården och man inte orkar med den mera så kan man gå in och lägga sig och stänga men låta det vara öppet där nere så fyllot bara kan krypa in.
- HAHAHAHA!
- HAHAHAHA!
- Fy fan va bra. En fyllelucka!
torsdag 12 september 2013
Sånt som bara händer oss
Idag smäller det. Idag ska jag skriva på de sista pappren och få nycklarna till huset.
(jag ska även betala lite mer än 2 miljoner spänn men det vågar jag inte ens tänka på)
Igår skulle vi föra över de sista pengarna till kontantinsats och lagfart och såna där grejer. Det var superviktigt att pengarna kom iväg. Att dom kom rätt och att ja... att vi inte fuckade upp det.
Nu tänker ni väl att det är något som vi borde gjort lite tidigare så det inte skulle bli så tight med tid men den här gången var det faktiskt inte vårt fel utan banktjejen som hade semester och inte svarade på mejl om exakt hur mycket pengar som skulle sättas in och vart det var vi skulle sätta in dom nu igen. Man vill ju inte att det ska bli fel lixom.
Iallafall.
Medans Magnus läste gonattsagor så rotade jag fram vår gamla dator som har en e-legetimation i sig. Plopp, på med den och sen började jag leta efter strömsladden som hör till. Just den här datorn är så petig så man måste ha precis exakt RÄTT sladd annars funkar det inte. I vår familj förvarar vi alla sladdar i en käck rosa plastlåda som står längst ner i en hylla bakom en trasig fotölj. Jag börjar nysa bara jag tänker på dammlagret som är där.
Jag slet fram fotöljen och satte mig på golvet och började rota fram alla sladdar som trasslat ihop sig med varandra. Ingen funkade. Efter en lång, nysande stund inser jag fått med mig den riktiga sladden till jobbet.
Datorn har exakt 16 procents batteri kvar. Den kan dö närsomhelst. Precis så som gamla laptopar gör när batteriet börjar bli dåligt. Hinner man på 16 procent. Vi loggar in på banken och vips så är det bara 12 procent kvar. RÖV!
Vad ska vi göra nu? Det är larm på mitt jobb så jag kan inte åka dit och hämta sladden.
Magnus börjar febrilt fippla med sin telefon för att se om det går att föra över 215 tusen spänn via mobilen. Känns inte jätteseriöst. Och det går tydligen inte.
Det är då man går ner till grannen och knackar på och ber att få låna deras dator och ladda ner en e-leg som man lovar att ta bort med en gång och sen komma tillbaka med datorn. Och man har en jävla tur att grannen är så fantastisk så man får lov att göra det.
Sånt här händer väl bara oss?
ps. Sen räckte det faktiskt med att långa deras strömsladd. Den funkade på vår dator. Helt otroligt.
(jag ska även betala lite mer än 2 miljoner spänn men det vågar jag inte ens tänka på)
Igår skulle vi föra över de sista pengarna till kontantinsats och lagfart och såna där grejer. Det var superviktigt att pengarna kom iväg. Att dom kom rätt och att ja... att vi inte fuckade upp det.
Nu tänker ni väl att det är något som vi borde gjort lite tidigare så det inte skulle bli så tight med tid men den här gången var det faktiskt inte vårt fel utan banktjejen som hade semester och inte svarade på mejl om exakt hur mycket pengar som skulle sättas in och vart det var vi skulle sätta in dom nu igen. Man vill ju inte att det ska bli fel lixom.
Iallafall.
Medans Magnus läste gonattsagor så rotade jag fram vår gamla dator som har en e-legetimation i sig. Plopp, på med den och sen började jag leta efter strömsladden som hör till. Just den här datorn är så petig så man måste ha precis exakt RÄTT sladd annars funkar det inte. I vår familj förvarar vi alla sladdar i en käck rosa plastlåda som står längst ner i en hylla bakom en trasig fotölj. Jag börjar nysa bara jag tänker på dammlagret som är där.
Jag slet fram fotöljen och satte mig på golvet och började rota fram alla sladdar som trasslat ihop sig med varandra. Ingen funkade. Efter en lång, nysande stund inser jag fått med mig den riktiga sladden till jobbet.
Datorn har exakt 16 procents batteri kvar. Den kan dö närsomhelst. Precis så som gamla laptopar gör när batteriet börjar bli dåligt. Hinner man på 16 procent. Vi loggar in på banken och vips så är det bara 12 procent kvar. RÖV!
Vad ska vi göra nu? Det är larm på mitt jobb så jag kan inte åka dit och hämta sladden.
Magnus börjar febrilt fippla med sin telefon för att se om det går att föra över 215 tusen spänn via mobilen. Känns inte jätteseriöst. Och det går tydligen inte.
Det är då man går ner till grannen och knackar på och ber att få låna deras dator och ladda ner en e-leg som man lovar att ta bort med en gång och sen komma tillbaka med datorn. Och man har en jävla tur att grannen är så fantastisk så man får lov att göra det.
Sånt här händer väl bara oss?
ps. Sen räckte det faktiskt med att långa deras strömsladd. Den funkade på vår dator. Helt otroligt.
Lista på saker jag tror ska hända när vi flyttat till vårt hus
Just nu skjuter jag allting jag kan på framtiden för att DÅ då ska allting bli jättebra. Och med allting så menar jag allting och med DÅ menar jag när vi flyttat in i huset och allt är klart.
* Det kommer alltid att vara städat och fint och lukta gott. (det kommer inte lukta kattskit, bajsblöjor eller sura sopor)
* Alla barn kommer glatt att göra sina läxor.
* Alla barn kommer glatt att plocka upp sina saker.
* Jag kommer aldrig att skrika ppå barnen mer och bete mig som en vansinnig idiotmorsa. (Kan hänga ihop med de två punkterna ovan)
(förresten, De tre punkterna ovan.
* Jag kommer alltid att vara snygg och fräsch och utvilad.
* Jag kommer hinna gå och träna.
* Jag kommer alltid hinna laga god och näringsrik mat som jag planerar i god tid innan. Typ gärna på söndagarna. Då kommer jag stå och röra ihop goda grytor och soppor och lasanger som jag kan stoppa i frysboxen i källaren och ta upp i tid till det är dags att äta.
* Jag kommer även att gå ner minst 15 kilo. Bara sådär. För att jag har väldigt märkliga förväntningar av flytten.
* Kattjävlarna kommer sluta skita i badkaret och lite överallt annars.
* Alla kommer vara superlyckliga hela tiden.
* Inga barn kommer att bråka med varandra eller vilja spela skärmgrejer så länge att man behöver ens säga till dom.
* Min man och jag kommer typ aldrig att gräla mer.
* Jag kommer alltid att vara sugen på att ligga med min man.
Sådär. Låter det som rimliga förväntningar. Kanske inte... Jag misstänker att det ända som kommer hända när jag publicerar detta inlägg är att min man tar till sig den sista punkten på listan och får lite orimliga förväntningar han med.
* Det kommer alltid att vara städat och fint och lukta gott. (det kommer inte lukta kattskit, bajsblöjor eller sura sopor)
* Alla barn kommer glatt att göra sina läxor.
* Alla barn kommer glatt att plocka upp sina saker.
* Jag kommer aldrig att skrika ppå barnen mer och bete mig som en vansinnig idiotmorsa. (Kan hänga ihop med de två punkterna ovan)
(förresten, De tre punkterna ovan.
* Jag kommer alltid att vara snygg och fräsch och utvilad.
* Jag kommer hinna gå och träna.
* Jag kommer alltid hinna laga god och näringsrik mat som jag planerar i god tid innan. Typ gärna på söndagarna. Då kommer jag stå och röra ihop goda grytor och soppor och lasanger som jag kan stoppa i frysboxen i källaren och ta upp i tid till det är dags att äta.
* Jag kommer även att gå ner minst 15 kilo. Bara sådär. För att jag har väldigt märkliga förväntningar av flytten.
* Kattjävlarna kommer sluta skita i badkaret och lite överallt annars.
* Alla kommer vara superlyckliga hela tiden.
* Inga barn kommer att bråka med varandra eller vilja spela skärmgrejer så länge att man behöver ens säga till dom.
* Min man och jag kommer typ aldrig att gräla mer.
* Jag kommer alltid att vara sugen på att ligga med min man.
Sådär. Låter det som rimliga förväntningar. Kanske inte... Jag misstänker att det ända som kommer hända när jag publicerar detta inlägg är att min man tar till sig den sista punkten på listan och får lite orimliga förväntningar han med.
tisdag 3 september 2013
Lista på saker jag inte kommer sakna när jag flyttar
Människor.
* Idiot-alkisen som alltid sitter utanför hemköp och kör samma skämt varenda gång. (Han ropar: "Du tappa nåt!" och när man stannar och vänder sig om så säger han: "Farten!". Vi snackar femton motherfucking år av samma skämt. Och när man inte skrattar så blir han förbannad som fan. Åh vad jag hatar den jävlen.)
* Den flintskallige idiot-alkisen som nöp mig i röven en gång när jag gick av spårvagnen. Åh vad jag hatar den jäveln.
* Idiot-alkisfamiljen som alltid verkar packade vilken tid man än möter dom på dygnet. Oavsett om deras barn är med eller inte. Eller om dom ska ut och köra bil. Hatar extra mycket att dom alltid bär öl med sig fast dom ska ut och köra bil. Och att dom har en enorm hundjävel som verkar totalt livsfarlig och som dom inte verkar ha nån koll på alls.
* Den idiotgubben några gårdar bort som alltid körde som en idiot med sin bil i en jävla fart ända in till dagiset mina barn gick på. Trots att han körde på en gångbana bredvid en skola. Jag hatar att jag vet att han låter sina barn springa runt precis hur som helst och att han slår sin fru.
* Den flintskallige idiotgubben som jag har hört är pedofil.
* Den hopplösa slitna tanten som har parkeringsplatsen bredvid min som alltid ser så jävla hopplös ut så man blir galen.
* Dom extremt hopplösa jävlarna som driver världens sämsta mataffär. Jag lovar att jag aldrig har gått in där utan att det är väldens absolut längsta och långsammaste kö. Och jag har aldrig köpt så mycket rutten frukt. Eller blivit blåst på så många extrapris för att dom skyltar så jävla skitdåligt.
*Idiotkärringarna som alltid satt utanför Nettans köksfönster och hängde dagarna i ända. Herrejävlar. Hur kan vissa människor LYCKAS leva på soc i tusen år medans cancerpatienter jagas ihjäl och inte får en spänn. Jag hatar dom extra mycket efter den gången dom satt bakom mig på bussen och på allvar tyckte att dom kunde åka och spela bingo för sina sista pengar eftersom dom hade ett paket smör och en barkis hemma som deras barn kunde leva på HELA HELGEN.
Ja. Det var väl det. Det finns risk att jag uppdaterar listan snart igen.
* Idiot-alkisen som alltid sitter utanför hemköp och kör samma skämt varenda gång. (Han ropar: "Du tappa nåt!" och när man stannar och vänder sig om så säger han: "Farten!". Vi snackar femton motherfucking år av samma skämt. Och när man inte skrattar så blir han förbannad som fan. Åh vad jag hatar den jävlen.)
* Den flintskallige idiot-alkisen som nöp mig i röven en gång när jag gick av spårvagnen. Åh vad jag hatar den jäveln.
* Idiot-alkisfamiljen som alltid verkar packade vilken tid man än möter dom på dygnet. Oavsett om deras barn är med eller inte. Eller om dom ska ut och köra bil. Hatar extra mycket att dom alltid bär öl med sig fast dom ska ut och köra bil. Och att dom har en enorm hundjävel som verkar totalt livsfarlig och som dom inte verkar ha nån koll på alls.
* Den idiotgubben några gårdar bort som alltid körde som en idiot med sin bil i en jävla fart ända in till dagiset mina barn gick på. Trots att han körde på en gångbana bredvid en skola. Jag hatar att jag vet att han låter sina barn springa runt precis hur som helst och att han slår sin fru.
* Den flintskallige idiotgubben som jag har hört är pedofil.
* Den hopplösa slitna tanten som har parkeringsplatsen bredvid min som alltid ser så jävla hopplös ut så man blir galen.
* Dom extremt hopplösa jävlarna som driver världens sämsta mataffär. Jag lovar att jag aldrig har gått in där utan att det är väldens absolut längsta och långsammaste kö. Och jag har aldrig köpt så mycket rutten frukt. Eller blivit blåst på så många extrapris för att dom skyltar så jävla skitdåligt.
*Idiotkärringarna som alltid satt utanför Nettans köksfönster och hängde dagarna i ända. Herrejävlar. Hur kan vissa människor LYCKAS leva på soc i tusen år medans cancerpatienter jagas ihjäl och inte får en spänn. Jag hatar dom extra mycket efter den gången dom satt bakom mig på bussen och på allvar tyckte att dom kunde åka och spela bingo för sina sista pengar eftersom dom hade ett paket smör och en barkis hemma som deras barn kunde leva på HELA HELGEN.
Ja. Det var väl det. Det finns risk att jag uppdaterar listan snart igen.
Komplettering på gårdagens lista
Ljud jag inte kommer sakna när jag flyttar:
* Ungarna som skriker som idioter hela tiden ute på gården.( What the fuck is wrong with them?)
* Basketplanens ljud. Precis utanför mitt sovrum. (HUR kunde jag glömma den igår?)
Det var väl det.
* Ungarna som skriker som idioter hela tiden ute på gården.( What the fuck is wrong with them?)
* Basketplanens ljud. Precis utanför mitt sovrum. (HUR kunde jag glömma den igår?)
Det var väl det.
måndag 2 september 2013
Flyttlista
Saker jag inte kommer sakna när jag flyttar:
Ljud:
* Ljudet av tvättstugedörren som smäller igen på gården minst 4 gånger i timmen. (Det är 2 tider att boka, två pers går alltså in och ut igen ur tvättstugan varje timme dygnet runt.)
* Ljudet av granne som kissar (ja. Det är så jävla lyhört)
* Ljudet av vårt asgamla brummande kylskåp.
* Ljudet av tjutande vattenledning när grannen duschar
* Ljudet av fläkten som är inbyggd i spisen som drar igång varje gång man lagar mat.
* Ljudet av porttelefonen. (Som även kan återuppliva de döda.)
* Ljudet av fulla idioter som bråkar i taxifickan utanför. (Iofs ganska underhållande ibland. Det är ju inte så superbra på tv på helgerna.)
* Ljudet av min gitarrspelande granne.
Ljud:
* Ljudet av tvättstugedörren som smäller igen på gården minst 4 gånger i timmen. (Det är 2 tider att boka, två pers går alltså in och ut igen ur tvättstugan varje timme dygnet runt.)
* Ljudet av granne som kissar (ja. Det är så jävla lyhört)
* Ljudet av vårt asgamla brummande kylskåp.
* Ljudet av tjutande vattenledning när grannen duschar
* Ljudet av fläkten som är inbyggd i spisen som drar igång varje gång man lagar mat.
* Ljudet av porttelefonen. (Som även kan återuppliva de döda.)
* Ljudet av fulla idioter som bråkar i taxifickan utanför. (Iofs ganska underhållande ibland. Det är ju inte så superbra på tv på helgerna.)
* Ljudet av min gitarrspelande granne.
måndag 26 augusti 2013
Instruktion i hur man beställer bredband till sitt nya hus
1. Man ringer bolaget som man tror har hand om hela skiten. Där blir man direkt hänvisad vidare till snubbarna som numera har hand om bredbandet där man ska flytta.
2. Man ringer upp det andra bolaget. Där tycker dom att man ska gå in på deras hemsida och kolla mera. Man gör det samtidigt som man håller kvar människan i telefonen. När man håller på och ringer till såna här ställen är det OERHÖRT värdefullt att hålla fast vid en riktig människa i telefonluren. På hemsidan fattar man nästan ingenting. Människan i luren lär en flera nya värdefulla ord som exempelvis koaxanslutning. Man tänker att den här människan i luren kanske inte är värd ett skit trots allt. Man ombeds välja någon av 5 olika bredbandsopperatörer och blir väldigt förvirrad eftersom man tror att det är just en bredbandsopperatör man pratar med.
Nähä, för det är bara dom som har hand om själva APPARATEN som man FÅR bredbandet ifrån. Ooooookeeeeej....
3. Sen sitter man och glor på fem namn med olika bredbandsbolag i typ tre minuter och undrar vilken som är värst. Och om det finns NÅN av dom som NÅGON annan hört talas om. Efter tre minuter har gått får man snilleblixten att googla dom jävlarna. Om det är nåt som kan reta upp datanördar så är det väl slött internet. Alla bolagen har ilskan trådar på flashback utan ett verkar det som. Aha. Då väljer jag den.
4. In på bredbandsleveratörens hemsida. Klick klick klicktetiklick. Det är siffor och summor och själva säger dom att dom är bäst och jag fattar nada men vafan bara man får lite bredband så skiter jag väl i resten. Klicketiklick. Sådär ja.
5. Man tänker att det kan vara bra att ha kvar sitt gamla telefonnummer så att släkten och telefonförsäljarna har nånstans att ringa fortfarande så man fyller snällt i sitt gamla telefonnummer och ombeds klicka i rutan som heter: Vill du ha en SIP-box eller inte? En SIP-box, för er som inte vet det än, kostar 599 kr. Jaha. Är det den som sitter i garaget eller vafan är det för en jävla grej? Bäst att ringa och fråga.
6. Man får stå i telefonkö i typ 28 minuter och medans man väntar får man lyssna på en OERHÖRT irriterande liten musikslinga som går upp och ner upp och ner med fjösiga fioljävlar och man känner ganska snart att man vill döda någon. Man får vänta så länge att man hinner statusuppdatera på facebook att man hatar klassisk musik och spela bort alla sina liv på candy crush.
7. Någon svarar att SIP-boxen nog inte alls är grejen som finns i garaget. Och man svarar att jo, då får jag väl betala 599 kr då och se glad ut.
8. Tada! Nu har du bredband i ditt hus!! Visst var det lätt?!
(Värt att veta är att jag även idag haft kontakt med Elbolaget, fjärrvärme-placet, larm-gubbarna och har fixat adressändring. Jag har även visat vår enormt skitiga, röriga lägenhet för en man som pratade väldigt lite svenska och mest var intresserad av vad det är för material i väggarna. Nu är jag värd lite kolhydrater känner jag. )
2. Man ringer upp det andra bolaget. Där tycker dom att man ska gå in på deras hemsida och kolla mera. Man gör det samtidigt som man håller kvar människan i telefonen. När man håller på och ringer till såna här ställen är det OERHÖRT värdefullt att hålla fast vid en riktig människa i telefonluren. På hemsidan fattar man nästan ingenting. Människan i luren lär en flera nya värdefulla ord som exempelvis koaxanslutning. Man tänker att den här människan i luren kanske inte är värd ett skit trots allt. Man ombeds välja någon av 5 olika bredbandsopperatörer och blir väldigt förvirrad eftersom man tror att det är just en bredbandsopperatör man pratar med.
Nähä, för det är bara dom som har hand om själva APPARATEN som man FÅR bredbandet ifrån. Ooooookeeeeej....
3. Sen sitter man och glor på fem namn med olika bredbandsbolag i typ tre minuter och undrar vilken som är värst. Och om det finns NÅN av dom som NÅGON annan hört talas om. Efter tre minuter har gått får man snilleblixten att googla dom jävlarna. Om det är nåt som kan reta upp datanördar så är det väl slött internet. Alla bolagen har ilskan trådar på flashback utan ett verkar det som. Aha. Då väljer jag den.
4. In på bredbandsleveratörens hemsida. Klick klick klicktetiklick. Det är siffor och summor och själva säger dom att dom är bäst och jag fattar nada men vafan bara man får lite bredband så skiter jag väl i resten. Klicketiklick. Sådär ja.
5. Man tänker att det kan vara bra att ha kvar sitt gamla telefonnummer så att släkten och telefonförsäljarna har nånstans att ringa fortfarande så man fyller snällt i sitt gamla telefonnummer och ombeds klicka i rutan som heter: Vill du ha en SIP-box eller inte? En SIP-box, för er som inte vet det än, kostar 599 kr. Jaha. Är det den som sitter i garaget eller vafan är det för en jävla grej? Bäst att ringa och fråga.
6. Man får stå i telefonkö i typ 28 minuter och medans man väntar får man lyssna på en OERHÖRT irriterande liten musikslinga som går upp och ner upp och ner med fjösiga fioljävlar och man känner ganska snart att man vill döda någon. Man får vänta så länge att man hinner statusuppdatera på facebook att man hatar klassisk musik och spela bort alla sina liv på candy crush.
7. Någon svarar att SIP-boxen nog inte alls är grejen som finns i garaget. Och man svarar att jo, då får jag väl betala 599 kr då och se glad ut.
8. Tada! Nu har du bredband i ditt hus!! Visst var det lätt?!
(Värt att veta är att jag även idag haft kontakt med Elbolaget, fjärrvärme-placet, larm-gubbarna och har fixat adressändring. Jag har även visat vår enormt skitiga, röriga lägenhet för en man som pratade väldigt lite svenska och mest var intresserad av vad det är för material i väggarna. Nu är jag värd lite kolhydrater känner jag. )
söndag 18 augusti 2013
Roliga namn på städer vi åkte förbi på semstern. Del 2.
Kom på att jag glömde det absolut roligaste.
Illertissen
Det var en liten stad som låg strax intill den lilla floden Iller.
Ja. Nu kanske det är så att jag har lite märklig humor och sådär men... får inte ordet Illertissen vemsomhelst att skratta och tänka på snusk?
Illertissen
Det var en liten stad som låg strax intill den lilla floden Iller.
Ja. Nu kanske det är så att jag har lite märklig humor och sådär men... får inte ordet Illertissen vemsomhelst att skratta och tänka på snusk?
Hur det gick till när vi köpte ett hus (till slut)
Ber de som väntat på en spännande blogghöst om ursäkt. Jag hade tänkt att det skulle bli en jävla massa hustittande att blogga om. Ni minns väl att jag gav er lite teasers om kisslukt, mögelgolv och femiljonersradhus.
Hur det gick till när vi köpte ett hus. Den korta versionen:
Jag såg ett hus på Hemnet, blev kär i trappräcket, tjatade till oss en förhandsvisning, la ett bud och köpte det. Lite tråkig version. Ni vill veta allt. Eller hur?
Så här var det.
Jag satt i soffan med bilhålsinflammation och väntade på antingen döden eller att pencillinkuren skulle få fart. För att få tiden att gå mot dessa två möjliga upplösningar i livet glodde jag som vanligt på det magra sommarutbudet på hemnet. Jag hade bestämt mig för flera saker. Till exempel att vi inte skulle titta på hus förrän framåt hösten, när vi jobbat ett tag och landat i det. Och att inga hus på "fel" sida leden och spårvagnspåren var intressanta. Eftersom det var så himla tunt där mitt i värmeböljan i juli så var jag ändå tvungen att klicka på ett som låg på fel sida spåren och där var det. Trappräcket. Som en stringhylla. Och på väggen medaljongtapeter. Gula. Jag började räkna rummen och det tog aldrig slut. Jag bad Magnus kolla och just då hade han en lucka i sitt surfade och kom och kollade. Vi räknade rummet tillsammans. Och insåg att det fanns många saker som vi letade efter/saker vi har fått för oss är lyckosamma. Ett uterum. Med öppen spis. Och en flaggstång. Det köper vi, sa Magnus.
Så jag ringde mäklaren och sa att det här huset är perfekt för vår familj. Och att alla perfekta hus alltid försvinner innan vi hinner titta ens. (Det hade hänt EN gång innan men jag lider fortfarande av sviterna efter den besvikelsen) Kan man få en förhandsvisning? Jo, det skulle bli en sån ändå sa hon. Fler folk hade tjatat till sig det för att dom skulle på semester. Vi var så välkomna.
Ni vet det där när man har hört att folk "vet" direkt att det är deras hus. Jag har alltid tyckt att det är fånigt att säga sådär. Men jag visste faktiskt. Jag hoppades innerligt att inte resten av gänget visste samma sak.
Det var vi, ett hipsterpar (ja, Magnus upplyste mig om att dom var hipsters efteråt, så nu vet jag hur såna ser ut), ett gnälligt äldre par och en barnfamilj. Jag såg till att prata högt med Magnus om det förhöjda fuktvärdet som uppmätts i källaren när barnfamljen var i närheten. Det gnälliga äldre paret pratade om det själva, så där behövde jag inte oroa mig. Och hipsterparet hörde jag fråga mäklaren om hur man tog sig in till stan härifrån. Jag räknade ut dom direkt.
Alltså, det är liksom inte nåt särskilt med huset. Det är ganska fult faktiskt. Gult tegelhus. Med halvt uppspikade plåtfasad på ena sidan, gubben som gjorde det har inte fått klart det. Men det är fina plattor på framsidan och massor av rabarber. Och ett grönt plåtstaket som är väldigt femtiotal. Och inne finns fem sovrum. Och ett garage som vi ska göra om till ett tvrum åt barnen. Och sådär oerhörd lyx (om man bott där jag bor för länge) som köksfläkt och golvvärme i badrummet och gammalt fin parkettgolv och öppen spis. Och ett trappräcke från 50-talet som ser ut som en stringhylla. Och när man går ut i den lilla lilla trädgården så känns det som att man sitter ensam på en bergsknalle i skogen och är helt ifred. Där ska jag odla saker och bara vara ifred.
Dan efter visingen ringde jag och la ett bud. Och sen åkte vi och badade. Nästa dag ringde mäklaren och sa att ingen mer var intresserad men gubben som sålde ville ha två riktiga visnignar för det var många som anmält sig att dom var intresserade. Hon skulle ringa igen. Om en vecka. Fan vilken vecka. Vilken tur att det var världens bästa sommar och att vi var i stugan. Vi badade och skrapade fönster och åt glass och försökte att inte tänka för mycket.
En vecka gick och morgonen efter sista visningen hade varit så fick jag ett sms att någon hade bjudit 50tusen över vårt bud. Efter frukost la jag 50tusen till och sen ringde vi banken och frågade hur mycket till vi fick lägga. Inte nåt sa den självgoda bruden på banken. Jag sa inte att jag redan gjort det. Helvete. Magnus satt på en stock på baksidan i trädgården i stugan och läste Tintin för Viggo. Jag berättade att det var kört och att jag skulle ringa mäklaren och säga att vi inte kunde gå vidare. När jag gick iväg för att ringa så ropade Magnus tillbaka mig. Han gjorde en supersnabb huvudräkning. Om vi skrapade ihop allt vi äger och har, då kan vi kanske klara det. Men det fick inte bli nån mer budgivning.
Sen höll vi andan i typ ett dygn. Varje gång mobilen pep så ville jag dö. Som tur var var det typ den varmaste dagen på hela sommaren. Vi åkte och badade och det var helt ljummet i sjön.
Nästa dag sov vi som vanligt länge. Magnus och barnen cyklade till lanthandeln och handlade frukost. Då ringde mäklaren.
- Nu har ni lagt det högsta budet och alla andra har dragit sig ur. Kan ni komma in till stan i dag och skriva kontrakt? Klockan tre?
- Eh.... Ja...
I huvudet gick jag snabbt igenom hur jag skulle fånga in katter och ungar och vad som behövde göras.
När dom andra kom tillbaka från affären så stod jag på trappan och skrek:
- VI SKA FLYTTA TILL ETT HUS!!
Fyra timmar senare satt vi på ett kontor i stan och skrev på papper att huset var vårt. Jag minns inte om jag hunnit duscha innan. Allt var helt overkligt och vi var livrädda för att banken inte skulle låna oss några pengar för att vi lagt bud som dom inte godkänt. Jag hade fått tips av mäklaren att fråga henne om bankkontakt så det gjorde jag. Sa att vi tyckte vår bank var lite för snåla. Den natten låg jag vaken och vred mig. Vafan hade jag gjort mitt jävla dampbarn? Skrivit på papper att jag köpt ett hus för 2,7 miljoner utan att banken sagt att jag fick låna pengar. Dom sa till och med att jag INTE fick låna några pengar. Ajajajajaj, min mage.
Dan efter, på förmiddan, väcktes jag av mobilen. Jag hade somnat till riktigt gott framåt småtimmarna och Magnus låt mig sova. Det var en mycket trevlig tjej på banken (som måste ha hört att hon väckte mig). Hon frågade några frågor, knattrade på sin dator och ja, det klart vi kunde låna lite mer än två miljoner av henne. Inga problem. En sån jävla lättnad.
Dan efter hade vi tid att med besiktningstjejen och gick igenom hela huset med henne och frågade alla dumma frågor vi hade om besiktingen.
Sen satt vi helt plötsligt i bilen igen, påväg tillbaka till vår stuga och fattade inte riktigt vad som hänt. Jag postade vår lägenhetsuppsägning på en mack på vägen. Och sen köpte jag en tip-top.
- Vi har köpt ett hus. Sa vi till varandra med jämna mellanrum.
Det ska bli spännande att se när man fattar att det är på riktigt.
Hur det gick till när vi köpte ett hus. Den korta versionen:
Jag såg ett hus på Hemnet, blev kär i trappräcket, tjatade till oss en förhandsvisning, la ett bud och köpte det. Lite tråkig version. Ni vill veta allt. Eller hur?
Så här var det.
Jag satt i soffan med bilhålsinflammation och väntade på antingen döden eller att pencillinkuren skulle få fart. För att få tiden att gå mot dessa två möjliga upplösningar i livet glodde jag som vanligt på det magra sommarutbudet på hemnet. Jag hade bestämt mig för flera saker. Till exempel att vi inte skulle titta på hus förrän framåt hösten, när vi jobbat ett tag och landat i det. Och att inga hus på "fel" sida leden och spårvagnspåren var intressanta. Eftersom det var så himla tunt där mitt i värmeböljan i juli så var jag ändå tvungen att klicka på ett som låg på fel sida spåren och där var det. Trappräcket. Som en stringhylla. Och på väggen medaljongtapeter. Gula. Jag började räkna rummen och det tog aldrig slut. Jag bad Magnus kolla och just då hade han en lucka i sitt surfade och kom och kollade. Vi räknade rummet tillsammans. Och insåg att det fanns många saker som vi letade efter/saker vi har fått för oss är lyckosamma. Ett uterum. Med öppen spis. Och en flaggstång. Det köper vi, sa Magnus.
Så jag ringde mäklaren och sa att det här huset är perfekt för vår familj. Och att alla perfekta hus alltid försvinner innan vi hinner titta ens. (Det hade hänt EN gång innan men jag lider fortfarande av sviterna efter den besvikelsen) Kan man få en förhandsvisning? Jo, det skulle bli en sån ändå sa hon. Fler folk hade tjatat till sig det för att dom skulle på semester. Vi var så välkomna.
Ni vet det där när man har hört att folk "vet" direkt att det är deras hus. Jag har alltid tyckt att det är fånigt att säga sådär. Men jag visste faktiskt. Jag hoppades innerligt att inte resten av gänget visste samma sak.
Det var vi, ett hipsterpar (ja, Magnus upplyste mig om att dom var hipsters efteråt, så nu vet jag hur såna ser ut), ett gnälligt äldre par och en barnfamilj. Jag såg till att prata högt med Magnus om det förhöjda fuktvärdet som uppmätts i källaren när barnfamljen var i närheten. Det gnälliga äldre paret pratade om det själva, så där behövde jag inte oroa mig. Och hipsterparet hörde jag fråga mäklaren om hur man tog sig in till stan härifrån. Jag räknade ut dom direkt.
Alltså, det är liksom inte nåt särskilt med huset. Det är ganska fult faktiskt. Gult tegelhus. Med halvt uppspikade plåtfasad på ena sidan, gubben som gjorde det har inte fått klart det. Men det är fina plattor på framsidan och massor av rabarber. Och ett grönt plåtstaket som är väldigt femtiotal. Och inne finns fem sovrum. Och ett garage som vi ska göra om till ett tvrum åt barnen. Och sådär oerhörd lyx (om man bott där jag bor för länge) som köksfläkt och golvvärme i badrummet och gammalt fin parkettgolv och öppen spis. Och ett trappräcke från 50-talet som ser ut som en stringhylla. Och när man går ut i den lilla lilla trädgården så känns det som att man sitter ensam på en bergsknalle i skogen och är helt ifred. Där ska jag odla saker och bara vara ifred.
Dan efter visingen ringde jag och la ett bud. Och sen åkte vi och badade. Nästa dag ringde mäklaren och sa att ingen mer var intresserad men gubben som sålde ville ha två riktiga visnignar för det var många som anmält sig att dom var intresserade. Hon skulle ringa igen. Om en vecka. Fan vilken vecka. Vilken tur att det var världens bästa sommar och att vi var i stugan. Vi badade och skrapade fönster och åt glass och försökte att inte tänka för mycket.
En vecka gick och morgonen efter sista visningen hade varit så fick jag ett sms att någon hade bjudit 50tusen över vårt bud. Efter frukost la jag 50tusen till och sen ringde vi banken och frågade hur mycket till vi fick lägga. Inte nåt sa den självgoda bruden på banken. Jag sa inte att jag redan gjort det. Helvete. Magnus satt på en stock på baksidan i trädgården i stugan och läste Tintin för Viggo. Jag berättade att det var kört och att jag skulle ringa mäklaren och säga att vi inte kunde gå vidare. När jag gick iväg för att ringa så ropade Magnus tillbaka mig. Han gjorde en supersnabb huvudräkning. Om vi skrapade ihop allt vi äger och har, då kan vi kanske klara det. Men det fick inte bli nån mer budgivning.
Sen höll vi andan i typ ett dygn. Varje gång mobilen pep så ville jag dö. Som tur var var det typ den varmaste dagen på hela sommaren. Vi åkte och badade och det var helt ljummet i sjön.
Nästa dag sov vi som vanligt länge. Magnus och barnen cyklade till lanthandeln och handlade frukost. Då ringde mäklaren.
- Nu har ni lagt det högsta budet och alla andra har dragit sig ur. Kan ni komma in till stan i dag och skriva kontrakt? Klockan tre?
- Eh.... Ja...
I huvudet gick jag snabbt igenom hur jag skulle fånga in katter och ungar och vad som behövde göras.
När dom andra kom tillbaka från affären så stod jag på trappan och skrek:
- VI SKA FLYTTA TILL ETT HUS!!
Fyra timmar senare satt vi på ett kontor i stan och skrev på papper att huset var vårt. Jag minns inte om jag hunnit duscha innan. Allt var helt overkligt och vi var livrädda för att banken inte skulle låna oss några pengar för att vi lagt bud som dom inte godkänt. Jag hade fått tips av mäklaren att fråga henne om bankkontakt så det gjorde jag. Sa att vi tyckte vår bank var lite för snåla. Den natten låg jag vaken och vred mig. Vafan hade jag gjort mitt jävla dampbarn? Skrivit på papper att jag köpt ett hus för 2,7 miljoner utan att banken sagt att jag fick låna pengar. Dom sa till och med att jag INTE fick låna några pengar. Ajajajajaj, min mage.
Dan efter, på förmiddan, väcktes jag av mobilen. Jag hade somnat till riktigt gott framåt småtimmarna och Magnus låt mig sova. Det var en mycket trevlig tjej på banken (som måste ha hört att hon väckte mig). Hon frågade några frågor, knattrade på sin dator och ja, det klart vi kunde låna lite mer än två miljoner av henne. Inga problem. En sån jävla lättnad.
Dan efter hade vi tid att med besiktningstjejen och gick igenom hela huset med henne och frågade alla dumma frågor vi hade om besiktingen.
Sen satt vi helt plötsligt i bilen igen, påväg tillbaka till vår stuga och fattade inte riktigt vad som hänt. Jag postade vår lägenhetsuppsägning på en mack på vägen. Och sen köpte jag en tip-top.
- Vi har köpt ett hus. Sa vi till varandra med jämna mellanrum.
Det ska bli spännande att se när man fattar att det är på riktigt.
fredag 12 juli 2013
Liten lista på städer vars namn vi fann väldigt lustiga
Utan nån igentlig inbördes ordning:
* Hard
* Bad Ragaz
* Bad Kissningen
* Flensburg
* Ravensburger
* Raven
(Ja, rav är röv på dalsländska)
* Knüll
* Knüllwald
* Ronco
Magnus upplyste mig om att wald betyder skog på tyska. Så man kan ju tänka sig vad som försegick i den skogen. Usch.
Där ser ni. Det är roligt att resa. Även för de vuxna i framsätet som fick skratta en del. Och vara snabba och hitta på ett svar på vad man skrattade åt så man slapp förklara vad man tänkte på när man läste ordet Ronco.
Todelooo!
Jag åker till landet lite nu så ni får klara er utan mig ett tag. Det kanske lika bra att ni inte sätter på datorn ni heller utan umgås med folk och för riktiga saker istället. Det är väl ändå inget bra utan mig.
Puss!
* Hard
* Bad Ragaz
* Bad Kissningen
* Flensburg
* Ravensburger
* Raven
(Ja, rav är röv på dalsländska)
* Knüll
* Knüllwald
* Ronco
Magnus upplyste mig om att wald betyder skog på tyska. Så man kan ju tänka sig vad som försegick i den skogen. Usch.
Där ser ni. Det är roligt att resa. Även för de vuxna i framsätet som fick skratta en del. Och vara snabba och hitta på ett svar på vad man skrattade åt så man slapp förklara vad man tänkte på när man läste ordet Ronco.
Todelooo!
Jag åker till landet lite nu så ni får klara er utan mig ett tag. Det kanske lika bra att ni inte sätter på datorn ni heller utan umgås med folk och för riktiga saker istället. Det är väl ändå inget bra utan mig.
Puss!
Vägen hem. Del 3.
Jag tror vi började längta hem sen så Tyskland blev nåt som bara skulle plöjas. Det är nog inget vi är ensamma att tycka. Vi körde och körde och körde. Och ibland åt vi glass och drack kaffe. Sen åkte vi tjugo mil till. Vi hade tagit sikte på ett motell precis vid motorvägen strax utanför Hannover. Men när vi kom till den avfarten så fanns inget motell och när vi kom till nästa så var det skyltat skitkonstigt så vi missade avfarten. Kartläsaren flippade ur lite och kastade Motormännens Europaatlas i framrutan och sa nåt om att: "Man lika gärna kunde hivad den här skiten för den var ju ändå helt värdelös". Och sen så körde mamman av på nästa avfart och vi puttrade fram till nästa by och där minsann fanns ett litet pensionat där en supergammal tant hade ett rum på vinden till oss. Viggo var med upp och kollade på rummet och kom ner till mig i bilen och sa glatt: "Mamma, vet du va. Där finns tre sängar och en dubbelsäng och en fotölj och en soffa och två stolar och en toalett och en dusch och en tv." Perfekt.
Där fanns dessutom ett gäng som drack öl utanför på gräsmattan och närmsta grannen samlade på diverse skrot som exempelvis bilar och vitvaror och hästkärror (han hade en än så länge i samlingen) och diverse skräp som han förvarade inne i bilarna. Jag var väldigt nyfiken på om den gamla tanten som hade hotellet gillade att han samlade skrot. Det kan kanske ha varit hennes son. Vad vet man.
Rummet var förövrigt inrett med exakt samma typ överallt. På gardinerna, lampskärmarna och sofftyget. Någon måste ha haft rea just den dan tanten skulle fixa rummet. Om man ska säga nåt postivt om det så var det iallafall i samma färgskala.
Myra tyckte att det var det bästa stället i världen för hon kunde gå överallt om hon höll sig i saker och om hon ramlade så var det helttäckningsmatta.
Magnus hittade en Nettoaffär där allt var svinbilligt. Ett sexpack kostade typ 30 spänn och det gjorde honom glad.
När vi rullade ut igen nästa dag så hade vi tänkt att vi skulle campa en natt i Danmark men plötsligt så kändes de 25 milen till färjan som ingenting. (Vi stannade inte ens, Viggo fick kissa i en flaska stackarn) (Han tyckte det var ganska roligt). Och nånstans där insåg vi att vi skulle kunna ta oss hem och sova i våra egna sängar nästa kväll. Det lät fantastiskt fint. Vi smsade kattvakterna att vi skulle komma hem en dag tidigare och sen körde jag fanimej 75 mil så hem kom vi!
En bekant frågade mig häromdan om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Och jag sa ja. För det kan jag nog. Om jag slipper köra hela vägen själv. Och om vi skulle åka sådär längt så där långt så är det nog bättre att lämna tältet hemma. Jag gör gärna tältgrejen igen med barnen för det var supermysigt men då får det bli nånstans närmare. Typ i sverige. Köra korta sträckor och stanna lite längre på varje ställe. Man blir så märkligt utmattad av att sitta och köra länge så det blir helt omöjligt att orka sätta upp ett tält och greja när man väl stannat. Eller att en sätter upp tält och en ser efter ettåringen och lagar mat på spritkök samtidigt. Ingen bra kombo.
Men ändå. Ja. Jag kan absolut tänka mig att åka på bilsemester igen med min familj. Ett drömprojekt vi började fantisera om i bilen var att göra en klassisk resa från kust till kust i USA. Magnus fyller ju 40 om tre år så vem vet....?
Tack för du orkade läsa. Om du tagit dig ända hit.
Är det nåt du vill fråga om för du blir sugen själv (eller avskräckt och undrar vad för dåre jag är) så fråga gärna!
Där fanns dessutom ett gäng som drack öl utanför på gräsmattan och närmsta grannen samlade på diverse skrot som exempelvis bilar och vitvaror och hästkärror (han hade en än så länge i samlingen) och diverse skräp som han förvarade inne i bilarna. Jag var väldigt nyfiken på om den gamla tanten som hade hotellet gillade att han samlade skrot. Det kan kanske ha varit hennes son. Vad vet man.
Rummet var förövrigt inrett med exakt samma typ överallt. På gardinerna, lampskärmarna och sofftyget. Någon måste ha haft rea just den dan tanten skulle fixa rummet. Om man ska säga nåt postivt om det så var det iallafall i samma färgskala.
Myra tyckte att det var det bästa stället i världen för hon kunde gå överallt om hon höll sig i saker och om hon ramlade så var det helttäckningsmatta.
Magnus hittade en Nettoaffär där allt var svinbilligt. Ett sexpack kostade typ 30 spänn och det gjorde honom glad.
När vi rullade ut igen nästa dag så hade vi tänkt att vi skulle campa en natt i Danmark men plötsligt så kändes de 25 milen till färjan som ingenting. (Vi stannade inte ens, Viggo fick kissa i en flaska stackarn) (Han tyckte det var ganska roligt). Och nånstans där insåg vi att vi skulle kunna ta oss hem och sova i våra egna sängar nästa kväll. Det lät fantastiskt fint. Vi smsade kattvakterna att vi skulle komma hem en dag tidigare och sen körde jag fanimej 75 mil så hem kom vi!
En bekant frågade mig häromdan om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Och jag sa ja. För det kan jag nog. Om jag slipper köra hela vägen själv. Och om vi skulle åka sådär längt så där långt så är det nog bättre att lämna tältet hemma. Jag gör gärna tältgrejen igen med barnen för det var supermysigt men då får det bli nånstans närmare. Typ i sverige. Köra korta sträckor och stanna lite längre på varje ställe. Man blir så märkligt utmattad av att sitta och köra länge så det blir helt omöjligt att orka sätta upp ett tält och greja när man väl stannat. Eller att en sätter upp tält och en ser efter ettåringen och lagar mat på spritkök samtidigt. Ingen bra kombo.
Men ändå. Ja. Jag kan absolut tänka mig att åka på bilsemester igen med min familj. Ett drömprojekt vi började fantisera om i bilen var att göra en klassisk resa från kust till kust i USA. Magnus fyller ju 40 om tre år så vem vet....?
Tack för du orkade läsa. Om du tagit dig ända hit.
Är det nåt du vill fråga om för du blir sugen själv (eller avskräckt och undrar vad för dåre jag är) så fråga gärna!
Hem igen. Del 2.
När jag hade tagit mig ur gränden och ut på motorvägen och stenhårt hållt fast vid min teori om hur jag trodde jag listat ut hur vägavgiftsystemet fungerade så hade vi bara, vad vi kallade: "Helvetet Milano", framför oss. Kartläsaren hade nämligen skrämt upp mig att det kunde bli besvärligt förbi Milano. Och jag hade nånstans i bakhuvet att vi nån semester råkat hamna inne i stan och aldrig kommit ut. Och just det, min pappa hade sagt nåt i stil med: "Det är ju den där jävla rondellen utanför Milano. Där kan man ju bli fast och få åka runt och runt och runt i en evighet. Då gäller det att ha full tank och mycket mat i bilen till sig själv för annars vetefan vad som kan hända".
Klart man var lite skraj.
Jag var ganska sugen på att stanna och spy när vi började närma oss. Men man får inte stanna på motorvägen så det vara bara att kämpa på.
Det hände. Igenting. Det var bara motorväg och lite avfarter och såklart lite mer trafik. Jag blev nästan besviken.
Sen körde vi på. Och på och på och på. Tills vi kom en bra bit in i Schweiz igen. Den här gången fick vi betala 350 spänn i nån slags vägskatt. Jag misstänker att det berodde på att vi ställde oss i den kön där ingen annan stod och som gick mycket fortare. Vi förstod inte varför ingen annan gjorde det. Hm. Magnus hävdar att dom andra betalade också men jag är inte säker. Ja ja. Jag fick till slut rätt i hur man gör när man betalar vägavgift i Italien. Man gör så här. När man kör på motorvägen så tar man en biljett. När man kör av så stoppar min in biljetten i en automat som ser hur långt man kört och så får man betala efter det. Lång sträcka- mer pengar och tvärtom. Det som krånglar till det är att vissa delar av vägen betalar man fast pris. Eller efter hur stor bil man har. Det finns alltså ingen anledning att skrika i bilen. Kalla vägtullarna för saker som:" Där är en sådär JÄVEL IGEN! Vad ska vi GÖRA!?" Man måste inte heller svära åt sina barn så dom blir tysta eller kasta in växelpengarna i bilen i ansiktet på den som sitter bredvid. Lugn och fin kan man vara.
Efter en ganska lång körning med bara utan ens en fikapaus så klättrade vi långsamt upp mot San Bernadino. När vi nästan nästan var uppe så kved Viggo att han var tvungen att kissa och vi svängde av vid en SOSficka intill vägen. Här uppe var det helt stilla på nåt konstigt sätt. Två örnar flög runt och lät skitskumt. Jag hade svindel. Vi tog kort och så drog vi vidare. Barnen var dödsugna på glass så vi stannade vid en liten kiosk precis innan tunneln. Jag åt den godaste macka jag nånsinn ätit. Kanske för att jag gjort av med så mycket energi när jag spänt mig på vägen upp. Barnen köpte glass där pinnen var nån slags vattenspruta så dom satte igång att ha vattenkrig mitt där uppe. När man skulle tvätta händerna på toa så fick man trampa på en knapp på golvet och liksom pumpa upp vattnet.
När vi åkt igenom tunneln så gick färden nedåt. Jag hade svindel och fällde ner solskyddet och rabblade för mig själv att det bara var en helt vanlig väg genomskogen och lite kullar. Det var väldigt skönt att komma ner. Jag vet inte om jag vill göra om det.
Den här gången körde vi inte fel och hamnade i nåt konstigt litet fursterike utan i Österiken en litet sväng. Vi fastnade vid tusen rödljus i en liten stad som hette Hard. Vilket fick oss två i framsätet att frusta av skratt. Namnet alltså. Inte rödljusen. Nu när jag tänker på det så var det kanske inte såå himla roligt.
Eller jo. Det var det.
Sen åkte vi på utav bara helvete som man säger och om en bit upp i Tyskland innan jag kroknade. Vi körde av motorvägen och runt i några byar där vi tyckte oss se hotellskyltar men det var hägringar och till slut hamnade vi på ett ställe där dom hade ett rum med hur många sängar som helst. Det var ett par som ägde hotellet och dom verkade ha det rätt gött. Två dyra bilar, upplyste Magnus mig om, och på kvällen satt dom utanför och drack öl. (Nu är jag inte den som är den, men jo, det är så man har det om man har det gött i livet tycker min man.)
Man fick inte dricka vattnet för att det hade varit översvämming där i början av sommaren. Jag sa att jag sett det på tv. Vi skyddade oss genom att även vi dricka öl. Puh.
Vi sov fantastiskt gott och fick en supergod frukost. Och jag la märke till att gubben som ägde hotellet brukade hänga upp sina jackor på krokar i matsalen/baren/receptionen. Där hängde säkert 10 - 12 stycken. Undrar om det drev tanten till vansinne?
Klart man var lite skraj.
Jag var ganska sugen på att stanna och spy när vi började närma oss. Men man får inte stanna på motorvägen så det vara bara att kämpa på.
Det hände. Igenting. Det var bara motorväg och lite avfarter och såklart lite mer trafik. Jag blev nästan besviken.
Sen körde vi på. Och på och på och på. Tills vi kom en bra bit in i Schweiz igen. Den här gången fick vi betala 350 spänn i nån slags vägskatt. Jag misstänker att det berodde på att vi ställde oss i den kön där ingen annan stod och som gick mycket fortare. Vi förstod inte varför ingen annan gjorde det. Hm. Magnus hävdar att dom andra betalade också men jag är inte säker. Ja ja. Jag fick till slut rätt i hur man gör när man betalar vägavgift i Italien. Man gör så här. När man kör på motorvägen så tar man en biljett. När man kör av så stoppar min in biljetten i en automat som ser hur långt man kört och så får man betala efter det. Lång sträcka- mer pengar och tvärtom. Det som krånglar till det är att vissa delar av vägen betalar man fast pris. Eller efter hur stor bil man har. Det finns alltså ingen anledning att skrika i bilen. Kalla vägtullarna för saker som:" Där är en sådär JÄVEL IGEN! Vad ska vi GÖRA!?" Man måste inte heller svära åt sina barn så dom blir tysta eller kasta in växelpengarna i bilen i ansiktet på den som sitter bredvid. Lugn och fin kan man vara.
Efter en ganska lång körning med bara utan ens en fikapaus så klättrade vi långsamt upp mot San Bernadino. När vi nästan nästan var uppe så kved Viggo att han var tvungen att kissa och vi svängde av vid en SOSficka intill vägen. Här uppe var det helt stilla på nåt konstigt sätt. Två örnar flög runt och lät skitskumt. Jag hade svindel. Vi tog kort och så drog vi vidare. Barnen var dödsugna på glass så vi stannade vid en liten kiosk precis innan tunneln. Jag åt den godaste macka jag nånsinn ätit. Kanske för att jag gjort av med så mycket energi när jag spänt mig på vägen upp. Barnen köpte glass där pinnen var nån slags vattenspruta så dom satte igång att ha vattenkrig mitt där uppe. När man skulle tvätta händerna på toa så fick man trampa på en knapp på golvet och liksom pumpa upp vattnet.
När vi åkt igenom tunneln så gick färden nedåt. Jag hade svindel och fällde ner solskyddet och rabblade för mig själv att det bara var en helt vanlig väg genomskogen och lite kullar. Det var väldigt skönt att komma ner. Jag vet inte om jag vill göra om det.
Den här gången körde vi inte fel och hamnade i nåt konstigt litet fursterike utan i Österiken en litet sväng. Vi fastnade vid tusen rödljus i en liten stad som hette Hard. Vilket fick oss två i framsätet att frusta av skratt. Namnet alltså. Inte rödljusen. Nu när jag tänker på det så var det kanske inte såå himla roligt.
Eller jo. Det var det.
Sen åkte vi på utav bara helvete som man säger och om en bit upp i Tyskland innan jag kroknade. Vi körde av motorvägen och runt i några byar där vi tyckte oss se hotellskyltar men det var hägringar och till slut hamnade vi på ett ställe där dom hade ett rum med hur många sängar som helst. Det var ett par som ägde hotellet och dom verkade ha det rätt gött. Två dyra bilar, upplyste Magnus mig om, och på kvällen satt dom utanför och drack öl. (Nu är jag inte den som är den, men jo, det är så man har det om man har det gött i livet tycker min man.)
Man fick inte dricka vattnet för att det hade varit översvämming där i början av sommaren. Jag sa att jag sett det på tv. Vi skyddade oss genom att även vi dricka öl. Puh.
Vi sov fantastiskt gott och fick en supergod frukost. Och jag la märke till att gubben som ägde hotellet brukade hänga upp sina jackor på krokar i matsalen/baren/receptionen. Där hängde säkert 10 - 12 stycken. Undrar om det drev tanten till vansinne?
Hem igen.
Efter en vecka var det dags att dra sig hem igen.
Vi hade typiskt nog fått lite tips om saker vi "inte fick missa". Sista kvällen. Det får vi ta nästa gång.
Jag hade börjat få lite svag ångest för att köra samma väg hem igen. Ni vet vad man säger: Lika lång väg tillbaka. Och nu när jag visste hur vissa saker var så... ja... tanken på att sälja bilen och köpa fem flygbiljetter nuddade mig kan man säga.
Men så fort vi satt i bilen igen och den rullade ut på vägen så var det som bortblåst. Framför oss låg bara äventyr och roliga saker att se och prata om. Det är konstigt ändå.
Vi bestämde oss för att dela upp körningen så det blev nån jobbig grej per dag. Nu när vi visste vart det jobbiga var. Första dagen ville jag ha klarat av den galna Autostradan förbi Genova vid kusten. Andra dan Alperna. Sen kändes det som att sätta på Autopilot och när man klarat av det.
Första körningen gick utan problem. Vi stannade i bergen och åt lunch och förundrades över att pasta och tomatsås kunde smaka så himla gott på en vägkrog. Man fick parkera bilen på ena sidan motorvägen och gå under en helt vansinnigt otäck tunnel under motorvägen och jag var säker på att vår sista stund var kommen. Barnen retade mig hejdlöst. De sa att de var vana vid såna här miljöer. Man är det om man spelar Minecraft. Jag vet inte. Sönderfrätt betong med armeringsjärn som sticker fram. Det är inte min grej. Men lunchen var god som sagt. Och vi överlevde utan problem.
Kartläsaren hade fått nys om en camping vid sidan av motorvägen några mil utanför Milano. Men när vi väl kom dit så verkade den inte finnas. Vi körde väl runt lite tröstlöst en stund men vi hade även sett en hotellskylt när vi körde av och termometern i bilen visade att det var 32 grader utanför så det lockade väl sådär att krypa in i ett tält om jag ska vara ärligt. Helt plötsligt var det som att bilen rullade av sig själv mot hotellskylten och vips hade Magnus gått ut för att fråga efter rum. Dom hade rum. Jättestora sviter med helmärkliga teman. Och det var skitdyrt så vi bestämde oss väl lite halvt för att kolla efter den där jävla campingjäveln igen. Fast vi hade väl sett en hotellskylt till, hade vi inte, och jo, där var den men hur kom man dit? Jag hade nån luddig ide om att svänga runt husen och till vänster där jag hade sett en gubbe med bar överkropp som höll på att lasta en planka på en lastbil. Jag kallade honom gubben med plankan. Det var lite av ett problem att det bara var jag som sett honom. Men tillslut kom vi rätt och där låg ett litet gulligt hotell. En liten tant i skitsnygg retro städrocksklänning visade oss ett litet rum. Jag kollade inte vilken våning hon tryckte upp hissen på så jag hade ingen känsla alls var vi befann oss när vi kom fram till rummet. Jag hade även en stark känsla av att det var en tegelvägg utanför fönstret om man drog bort gardinerna. (Det var det faktiskt med.)Men det fanns en rolig extrasäng, dubbelsäng, dusch och AC. Det räckte för mig. När vi hade samlat oss lite gick vi en sväng på stan för att köpa blöjor och få oss nåt i magen. I Italien köper man blöjor i 20pack. På apoteket. Och dom luktar parfym. Nu vet ni det. Vi åt pizza på en riktigt pizzeria och sen gick vi hem och sov som stockar.
Nästa morgon smög vi ner i matsalen och oj oj oj vilken matsal! Det var så himla häftig inredning. Som hade kunnat platsa i en film. Och mitt i allt var rummet avdelat av stora gröna plastgrejer som nån måste ha ställt dit på 60-talet. Vi blev serverade vid bordet av en glad italiensk kock och det var fantastiskt gott.
Sen glömde jag mitt favorit nattlinne och höll på att köra fast i en gränd på vägen hem när jag ohhhade och aaahhade mig över att det var så pitoreskt och fint och genuint och seeee! vilken patina på den porten. Gör aldrig det i Italien. Det slutar alltid med att vägen typ tar slut om du kör nåt större än en Fiat Punto och du får backa i tolv kilometer inför publik.
Vi hade typiskt nog fått lite tips om saker vi "inte fick missa". Sista kvällen. Det får vi ta nästa gång.
Jag hade börjat få lite svag ångest för att köra samma väg hem igen. Ni vet vad man säger: Lika lång väg tillbaka. Och nu när jag visste hur vissa saker var så... ja... tanken på att sälja bilen och köpa fem flygbiljetter nuddade mig kan man säga.
Men så fort vi satt i bilen igen och den rullade ut på vägen så var det som bortblåst. Framför oss låg bara äventyr och roliga saker att se och prata om. Det är konstigt ändå.
Vi bestämde oss för att dela upp körningen så det blev nån jobbig grej per dag. Nu när vi visste vart det jobbiga var. Första dagen ville jag ha klarat av den galna Autostradan förbi Genova vid kusten. Andra dan Alperna. Sen kändes det som att sätta på Autopilot och när man klarat av det.
Första körningen gick utan problem. Vi stannade i bergen och åt lunch och förundrades över att pasta och tomatsås kunde smaka så himla gott på en vägkrog. Man fick parkera bilen på ena sidan motorvägen och gå under en helt vansinnigt otäck tunnel under motorvägen och jag var säker på att vår sista stund var kommen. Barnen retade mig hejdlöst. De sa att de var vana vid såna här miljöer. Man är det om man spelar Minecraft. Jag vet inte. Sönderfrätt betong med armeringsjärn som sticker fram. Det är inte min grej. Men lunchen var god som sagt. Och vi överlevde utan problem.
Kartläsaren hade fått nys om en camping vid sidan av motorvägen några mil utanför Milano. Men när vi väl kom dit så verkade den inte finnas. Vi körde väl runt lite tröstlöst en stund men vi hade även sett en hotellskylt när vi körde av och termometern i bilen visade att det var 32 grader utanför så det lockade väl sådär att krypa in i ett tält om jag ska vara ärligt. Helt plötsligt var det som att bilen rullade av sig själv mot hotellskylten och vips hade Magnus gått ut för att fråga efter rum. Dom hade rum. Jättestora sviter med helmärkliga teman. Och det var skitdyrt så vi bestämde oss väl lite halvt för att kolla efter den där jävla campingjäveln igen. Fast vi hade väl sett en hotellskylt till, hade vi inte, och jo, där var den men hur kom man dit? Jag hade nån luddig ide om att svänga runt husen och till vänster där jag hade sett en gubbe med bar överkropp som höll på att lasta en planka på en lastbil. Jag kallade honom gubben med plankan. Det var lite av ett problem att det bara var jag som sett honom. Men tillslut kom vi rätt och där låg ett litet gulligt hotell. En liten tant i skitsnygg retro städrocksklänning visade oss ett litet rum. Jag kollade inte vilken våning hon tryckte upp hissen på så jag hade ingen känsla alls var vi befann oss när vi kom fram till rummet. Jag hade även en stark känsla av att det var en tegelvägg utanför fönstret om man drog bort gardinerna. (Det var det faktiskt med.)Men det fanns en rolig extrasäng, dubbelsäng, dusch och AC. Det räckte för mig. När vi hade samlat oss lite gick vi en sväng på stan för att köpa blöjor och få oss nåt i magen. I Italien köper man blöjor i 20pack. På apoteket. Och dom luktar parfym. Nu vet ni det. Vi åt pizza på en riktigt pizzeria och sen gick vi hem och sov som stockar.
Nästa morgon smög vi ner i matsalen och oj oj oj vilken matsal! Det var så himla häftig inredning. Som hade kunnat platsa i en film. Och mitt i allt var rummet avdelat av stora gröna plastgrejer som nån måste ha ställt dit på 60-talet. Vi blev serverade vid bordet av en glad italiensk kock och det var fantastiskt gott.
Sen glömde jag mitt favorit nattlinne och höll på att köra fast i en gränd på vägen hem när jag ohhhade och aaahhade mig över att det var så pitoreskt och fint och genuint och seeee! vilken patina på den porten. Gör aldrig det i Italien. Det slutar alltid med att vägen typ tar slut om du kör nåt större än en Fiat Punto och du får backa i tolv kilometer inför publik.
torsdag 11 juli 2013
Äntligen framme!
Oj oj oj vad gött det var att sova i en säng igen sista natten på vägen. AC och mörkläggningsgardinger gjorde att man sov som en död.
Vi hade som tur var satt klockan annars hade vi sovit där än. På med lite kläder och ner och äta en fantastisk hotellfrukost. Vi snackar ett helt bord med olika kakor. Barnen trodde inte det var sant. Viggo undrade om det var ok om han tog HELA rulltårtan. Och jo, det hade han väl kunnat få, sa jag, men man gör liksom inte så. Oskrivna regler va. Dom nöjde sig med varsinn bulle, varsin jätte croissant. Och några mackor med nutella. Viggo lyckades smeta in hela armarna med nutella och ställde sig sen, i sitt sockerrus, bakom en skir gardin och gjorde nån slags pantominteater. Nothings says it´s time to leave mer än sånt.
Sista milen kändes som att vara ute och söndagsköra lite. Vägen blev lite mindre DÖDEN och precis i tid för check-in rullade vi in på semesteranläggningen Riva del Sole. Åh vad härligt det var! Tänk att vi klarade det! Och att vi hittade (sista milen var lite av en klurig kamp för både den som körde och den som läste karta. Italiens landsbygd är fan ingen lek. Men vi fick se en fantastiskt rolig grej när vi körde upp för ett skitsegt berg och körde förbi några som var på cykelsemester på en tandemcykel. Förmodligen det sista det paret gjorde tillsammans. Ibland när vi kände oss lite galna över att ha bilat med tre barn ända till Medelhavet så skojjade vi lite över hur jobbigt det hade vart att cykla.) Och tänk! Vår bokning gällde! Vi hade en lägenhet som väntade på oss!
(Man tror ju alltid att det ska visa sig att man bokat fel när man väl kommer fram. Eller att man inte är bokad alls. Eller hur?)
Sen var det semester i en hel vecka. Med betoning på semester. Vi sov länge om mornarna. Ja till och med Myra gjorde det. Den släntrade Magnus iväg och köpte frukost som vi åt på uteplatsen. Sen släntrade vi iväg och badade. Mest badade vi i saltvattenspoolen som tillhörde spaet. Ja. Det finns ett spa. Ni hör ju. Jag och Myra hängde en del på gräsmattan intill poolerna. Där var det skugga och man kunde ligga och ha det gött på stora sackosäckar. Sen gick vi hem och käkade lunch. Tog en lång siesta. Sen badade vi lite till och åt glass i baren. Bakom baren fanns bord där man hade utsikt över havet. Det fanns en låg mur där Myra gillade att gå runt och pilla med grejer. När storbarnen ätit upp brukade de dyka ner i sanden och kana runt på alla fyra och leta snäckor.
Ja. Semester.
Det finns en väldigt fin lite by intill dit vi gick några gånger. Annars gjorde vi inte ett skit mer än sola och bada och läsa böcker. Och ja, några spelade en del Minecraft med förstås.
Jag kan verkligen rekomendera det här härliga stället. Och ja, jag har nog lite drag av nån bokstavskombination så jag kan tänkta mig att åka dit igen. Hehe. Jag gillar att det både finns strand och pool och en fin by intill. Det var många svenskar där men jag trodde faktiskt det skulle var fler. Det var mest italienare som var där verkade det som. Jag gillar även att man har sin egen lägenhet och sköter sig själv. Att man kan laga sin egen mat och gå till resturangen om man vill. Lägenheterna är väldigt enkla men här finns precis allt man behöver för att överleva i en vecka eller två. Det som är allra allra bäst är nog att det luktar så fantastiskt gott från pinjeträden. Ni vet när solen skiner på tallbarr en hel dag. Gånger tusen. Underbart! Jag åkte direkt hundra år tillbaka i tiden när jag steg ur bilen och kände igen doften.
Vi hade som tur var satt klockan annars hade vi sovit där än. På med lite kläder och ner och äta en fantastisk hotellfrukost. Vi snackar ett helt bord med olika kakor. Barnen trodde inte det var sant. Viggo undrade om det var ok om han tog HELA rulltårtan. Och jo, det hade han väl kunnat få, sa jag, men man gör liksom inte så. Oskrivna regler va. Dom nöjde sig med varsinn bulle, varsin jätte croissant. Och några mackor med nutella. Viggo lyckades smeta in hela armarna med nutella och ställde sig sen, i sitt sockerrus, bakom en skir gardin och gjorde nån slags pantominteater. Nothings says it´s time to leave mer än sånt.
Sista milen kändes som att vara ute och söndagsköra lite. Vägen blev lite mindre DÖDEN och precis i tid för check-in rullade vi in på semesteranläggningen Riva del Sole. Åh vad härligt det var! Tänk att vi klarade det! Och att vi hittade (sista milen var lite av en klurig kamp för både den som körde och den som läste karta. Italiens landsbygd är fan ingen lek. Men vi fick se en fantastiskt rolig grej när vi körde upp för ett skitsegt berg och körde förbi några som var på cykelsemester på en tandemcykel. Förmodligen det sista det paret gjorde tillsammans. Ibland när vi kände oss lite galna över att ha bilat med tre barn ända till Medelhavet så skojjade vi lite över hur jobbigt det hade vart att cykla.) Och tänk! Vår bokning gällde! Vi hade en lägenhet som väntade på oss!
(Man tror ju alltid att det ska visa sig att man bokat fel när man väl kommer fram. Eller att man inte är bokad alls. Eller hur?)
Sen var det semester i en hel vecka. Med betoning på semester. Vi sov länge om mornarna. Ja till och med Myra gjorde det. Den släntrade Magnus iväg och köpte frukost som vi åt på uteplatsen. Sen släntrade vi iväg och badade. Mest badade vi i saltvattenspoolen som tillhörde spaet. Ja. Det finns ett spa. Ni hör ju. Jag och Myra hängde en del på gräsmattan intill poolerna. Där var det skugga och man kunde ligga och ha det gött på stora sackosäckar. Sen gick vi hem och käkade lunch. Tog en lång siesta. Sen badade vi lite till och åt glass i baren. Bakom baren fanns bord där man hade utsikt över havet. Det fanns en låg mur där Myra gillade att gå runt och pilla med grejer. När storbarnen ätit upp brukade de dyka ner i sanden och kana runt på alla fyra och leta snäckor.
Ja. Semester.
Det finns en väldigt fin lite by intill dit vi gick några gånger. Annars gjorde vi inte ett skit mer än sola och bada och läsa böcker. Och ja, några spelade en del Minecraft med förstås.
Jag kan verkligen rekomendera det här härliga stället. Och ja, jag har nog lite drag av nån bokstavskombination så jag kan tänkta mig att åka dit igen. Hehe. Jag gillar att det både finns strand och pool och en fin by intill. Det var många svenskar där men jag trodde faktiskt det skulle var fler. Det var mest italienare som var där verkade det som. Jag gillar även att man har sin egen lägenhet och sköter sig själv. Att man kan laga sin egen mat och gå till resturangen om man vill. Lägenheterna är väldigt enkla men här finns precis allt man behöver för att överleva i en vecka eller två. Det som är allra allra bäst är nog att det luktar så fantastiskt gott från pinjeträden. Ni vet när solen skiner på tallbarr en hel dag. Gånger tusen. Underbart! Jag åkte direkt hundra år tillbaka i tiden när jag steg ur bilen och kände igen doften.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)