Jo igår när jag hoppade på bussen hem efter en jävligt jävligt segt seminarium om textanalys som mest var späckat av krångliga skitsvåra ord som man nog mest använder om man känner att man inte har ett enda sätt att vara cool på så ens enda sätt att få lite uppmärksamhet är att säga diskursanalys lite då och då och hoppas att det kan få en att få ligga. (I dont think soooo.... men. ja.)
I alla fall så kände jag att mina livsandar var något svaga. Till och med så var hela kroppen full av en hopplös känsla av att jag nog inte var säker på ifall jag ville leva.
Men ni, Kära Västtrafik- ni fick mig att känna att jag visst ville leva igen. Man känner lätt den känslan om alternativet är att man tror att man ska dö i en tragisk bussolycka. Typ i backen ner från Guldheden förbi Sahlgrenska. Eller den där sista backen/svängen efter Annedalskyrkan.
Jättesnällt verkligen.
Ps. Jag undrar bara - jag har ju inte körkort för buss eller sådär, även om jag kör runt i en gammal volvo och den ibland LÅTER som en buss så vet jag inte ifall jag vet vad jag snackar om. Men... ja, på bilar finns det ju både gas och broms men om man är lite lite smoth så kan man förvandla det till flera lägen. Vi kan kalla det inbromsning och vafanheter det uppgasning? Inte bara full gas och tvärnit.
Men som sagt. Små detaljer när man fått livslusten tillbaka.
Tack igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar