Förlåt att jag slog dig Jenny

Jenny och jag varit kompisar en innan internet fanns. När vi skildes åt efter gymnasiet och bodde i olika städer så kostade det mer pengar ju längre bort man ringde. Våra mammor hände alltid över oss när vi satt i telefon och tjatade om att det var så dyrt att ringa riks. Så vi skrev brev till varandra. Jag har en hel skokartong full med såna brev. Det var länge sen jag vågade läsa i dem. Det räcker med hur pinsamt det är att titta på kort från den tiden när man trodde att man hade mest koll på allt i hela världen. Jag vet inte om jag skulle palla att läsa mina tankar från den tiden. Fast jag skulle ju såklart inte läsa mina egna tankar utan mina vänners...


Jenny och jag gick på stan häromdan. Man kunde i och för sig tro att det var 1992 igen. Jenny hade en gammal mockajacka som hon köpt på nån loppis och jag hade flanellskjorta. Vi har rött hår igen.

- Vet du. Jag har en hel skokartong med brev från dig. Jag läste dom häromdan. Fan vad roligt det var. Vi var så djupa! Jag blev helt förvånad.
- Var vi?
- Ja, fast helt sjukt grova i mun med. Jag tror du har Tourettes. Det vara bara kuken i fittan och hej och hå. I hop med det djupa.
- Ja. Jag kan ha den diagnosen ja...
- Det bästa brevet var skrivet på en såndär liten lapp du vet som man skrivet beställningar på från krogen.
- Jaha.
- Det stod bara: "Förlåt att jag slog dig".
- Vem hade skrivit det då?
- Du.
- Va?! Varför skrev jag det? Jag har väl aldrig slagit dig?
- Jo.
- VA?! När då?!
- Vi var på Hotellet. Jag var skitfull och stod där upp och käftade med Pepsi. Hade väl druckit en massa sprit antar jag och du vet ju hur man blir om man dricker sprit- helt jävla odrägligt otrevlig. Och Pepsi bara - men lägg av då Jenny men jag bara fortsatte - BLÖ BLÖ BLÖ. Och så kom du och stod och tittade på en lång stund. Och så PANG! Klappade du till mig. Rätt i ansiktet. En rak höger. Fan det gjorde så jävla ont!
- VA?! Men hur kan jag inte minnas det här? Det var ju jag som slog! Jag trodde aldrig jag slagit en annan människa!
- Men du gjorde det. Och sen skrev du ett förlåtbrev på en kroglapp.
- Och du förlät mig uppenbarligen.
- Jamen. Det var väl enda sättet att få tyst på mig!

Åh herregud. - 90-talet var ett mörkt decenium...