13 års jubileum i LeGetto

I dag var det precis 13 år sen vi flyttade in här.
Det var nån slags paniklösning efter att Nettan och jag blivit av med vår andrahands lägenhet mitt i stan. Magnus och jag hade en etta i kungsladugård på gång. Också andra hand men det var ok. Vi skulle bara testa att bo ihop lite. Men gubben som skulle hyra ut den ändrade sig i sista sekunden och jag satt och panikringde till varenda bostadsbolag i hela stan.
Efter att ha ratat några 2or på Hisingen för att dom var för dyra (oh, thoose were the days, man kunde välja och vraka lite...), så fick jag iallafall kolla på en 2a på Pennylane.

Vi kom dit en mulen dag i början av april eller slutet av mars. Brorsan körde oss och när vi körde in på parkeringen så minns jag att jag tänkte 2 saker:
1. Det ser ut som ett fängelse
2. Detta är bara en nödlösning. Vi drar härifrån så fort vi kan.

Men sen var vi inte så jättebra på att fixa fasta ordentliga jobb och sen kom Den Helvetes Jävla bostadsbristen. Och vi fastnade.

I perioder har det varit OK. Bara OK. Jag har underbara grannar som är så himla fina. Det är som en liten by här, man kan springa in hos varandra och dricka kaffe och låna alvedon och en gång när Viggo hade glömt sina nappar på dagis så fick han faktiskt låna en av grannens pojk för att kunna sova.

Men jag har alltid önskat mig nånannanstans. Kanske för att jag bestämde att det här var en nödlösning...

När jag tänker på att mina barn har tillbringat hela sin barndom med utsikt över en parkeringpslats så får jag panikångest. Men det kanske gör att dom uppskattar livet bättre. Vad vet man.

Och en sak till! Det här är det längsta jag bott på samma ställe i hela mitt liv. På riktigt.