Tack Brålanda-Karro för att du delar med dig av din visdom och godhet.
Jag har skrattat så jag är svettig.
(svetten kan oxå lite bero på att jag ligger under täcket med stickad tröja på mig men det här klippet hjälpte till...)
Dear karma, I have a list of people you missed
söndag 31 oktober 2010
Litet tillägg till föregående inlägg
Det var inte Eldorados deo som orsakade Äggen i Armhålorna fick jag nyss höra. Det var Euroshopper. Euroshopper hatar jag. Alla förpackningar är fula och man får ångest bara man tittar på dom för att det får en att känna sig som den fattiga motherfucker man är.
Om man köper Eldorados grejer så känns det bara som att man gör det för att skoja lite med sig själv.
Och Magnus ringer sin pappa när han är sjuk för att hans pappa är doktor.
Frågor på det?
Om man köper Eldorados grejer så känns det bara som att man gör det för att skoja lite med sig själv.
Och Magnus ringer sin pappa när han är sjuk för att hans pappa är doktor.
Frågor på det?
Dagens Eldorado-tips
Alltså jag älskar Eldorado, ni vet det där billiga märket som man kan köpa på Willys. Jag älskar att det är så sunkigt. Att det finns precis ALLT att köpa i Eldorado. Och det är så billigt att man har råd med bottennappen.
Deras te är till exempel helt jävla odrickbart. Köp det inte!
Men kattsanden, den utan klumpar, är skitbra. (hehe, märkte ni göteborgshumorn?)Jag vet dock inte hur den smakar så om du smakar och den inte är god, skyll inte på mig.
Start-muslin är svinsvingod. Smakar som kaksmulor och jag råkade äta upp en hel paket på en helg för inte så länge sen. (hm, kanske skulle gå under kategorin Personliga rekord?)
I helgen har vi köpt en såndär rund burk med sega godisar. Dom var riktigt riktigt goda. Jag brukar inte gilla sega råttor och lakritsbåtar men dom här var verkligen goda. (och ja, Mamma, ingrediens nr 4 var gelantin, eller bindhinnor och hovar som du brukar kalla det, men jag lovar, det var riktigt jävla goda bindhinnor)
ps. Köp absolut inte Eldorados deodorant. Magnus fick nån jävligt skum allergisk reaktion där nån körtel i armhålorna svullnade upp så det såg ut som att han hade två ägg i armhålan. Alltså på riktigt. Det var lika stort som ett ägg. Ganska roligt så här i efterhand men han blev faktiskt så skraj att han gick till vårdcentralen. Det gör han aldrig annars. På sin höjd ringer han sin pappa och ber om hjälp när han blir riktigt riktigt sjuk)
Deras te är till exempel helt jävla odrickbart. Köp det inte!
Men kattsanden, den utan klumpar, är skitbra. (hehe, märkte ni göteborgshumorn?)Jag vet dock inte hur den smakar så om du smakar och den inte är god, skyll inte på mig.
Start-muslin är svinsvingod. Smakar som kaksmulor och jag råkade äta upp en hel paket på en helg för inte så länge sen. (hm, kanske skulle gå under kategorin Personliga rekord?)
I helgen har vi köpt en såndär rund burk med sega godisar. Dom var riktigt riktigt goda. Jag brukar inte gilla sega råttor och lakritsbåtar men dom här var verkligen goda. (och ja, Mamma, ingrediens nr 4 var gelantin, eller bindhinnor och hovar som du brukar kalla det, men jag lovar, det var riktigt jävla goda bindhinnor)
ps. Köp absolut inte Eldorados deodorant. Magnus fick nån jävligt skum allergisk reaktion där nån körtel i armhålorna svullnade upp så det såg ut som att han hade två ägg i armhålan. Alltså på riktigt. Det var lika stort som ett ägg. Ganska roligt så här i efterhand men han blev faktiskt så skraj att han gick till vårdcentralen. Det gör han aldrig annars. På sin höjd ringer han sin pappa och ber om hjälp när han blir riktigt riktigt sjuk)
Personligt rekord del 3
En gång hade jag ett par linser i 2 år.
Samma par alltså. Hela tiden.
Det var iochförsig inte månadslinser utan halvårslinser.
Men det var jävligt bra gjort ändå.
Till och med optikern var imponerad och jag fick beröm för att jag måste ha väldigt bra tårvätska.
Jag brukar tänka på det ibland när allt känns allmänt jävligt.
Jag har iallafall jävligt grym tårvätska.
Samma par alltså. Hela tiden.
Det var iochförsig inte månadslinser utan halvårslinser.
Men det var jävligt bra gjort ändå.
Till och med optikern var imponerad och jag fick beröm för att jag måste ha väldigt bra tårvätska.
Jag brukar tänka på det ibland när allt känns allmänt jävligt.
Jag har iallafall jävligt grym tårvätska.
En grej som jag har funderat på i helgen
Det har vart en del skräckisar på tv i helgen och jag har gått och funderat på en grej.
Ni vet det där ljudet som man alltid hör på skräckfilmer, när mördaren är på gång, ett klingande ljud liksom. Som att mördaren drar fram ett svärd eller en kniv eller en yxa eller nåt iden stilen.
Är det ett ljud som finns på riktigt?
Kan det låta så när man drar fram en kniv eller har dom som gör film bara hittat på det?
Vad tror ni?
Ni vet det där ljudet som man alltid hör på skräckfilmer, när mördaren är på gång, ett klingande ljud liksom. Som att mördaren drar fram ett svärd eller en kniv eller en yxa eller nåt iden stilen.
Är det ett ljud som finns på riktigt?
Kan det låta så när man drar fram en kniv eller har dom som gör film bara hittat på det?
Vad tror ni?
lördag 30 oktober 2010
Personliga rekord del 2
En gång drack jag en kvarting Lemon Gin på halvtimme.
Det är inte heller något jag kan rekommendera någon att göra.
Jag drack den, sen reste jag mig för att gå på toa och då flög parkettgolvet upp och dunkade till mig i huvet. Efteråt var jag grymt snurrig i huvet och mådde väldigt illa hela kvällen.
Jag har inte druckit Lemon Gin sen dess och det var nog 20 år sen det hände.
Jag tror inte jag kommer att dricka det nånsin mer i hela mitt liv.
Men ett rekord är det!
Personliga rekord del 1
En gång åt jag en hel paket Rocky Road.
Det är inget jag rekommenderar någon att göra. Det var sjukt kallt i magen och jag mådde ganska illa resten av kvällen.
Sen tog det nog 10 år innan jag åt Rocky Road igen.
fredag 29 oktober 2010
Alltså Tjuren från Wales
Vad fan är det för jävla smeknamn egentligen?
Vad menar dom? Eller den som kom på det alltså.
Är han kåt som en tjur? Menas det att han är som nån slags avelstjur? Har han jättestora pungkulor? (det där var det faktiskt Magnus som sa)
Är det inte väldigt konstigt att han kallas så om han har vart gift med samma tant sen han var 16? Lucky her... kanske?
Jo, Magnus undrar oxå ifall det bara är i sverige han har det smeknamnet. Eller heter han the stallion from wales, utomlands. Det låter jävligt ocoolt.
Mer ocoolt än tjuren från wales.
Wales, goddammit. Det är väl ett jävligt ocoolt ställe by the way. Den där delen av england som man inte minns att den finns ens. Är ni med mig på det?
Tjuren från wales, what kind of namn is it...
Vad menar dom? Eller den som kom på det alltså.
Är han kåt som en tjur? Menas det att han är som nån slags avelstjur? Har han jättestora pungkulor? (det där var det faktiskt Magnus som sa)
Är det inte väldigt konstigt att han kallas så om han har vart gift med samma tant sen han var 16? Lucky her... kanske?
Jo, Magnus undrar oxå ifall det bara är i sverige han har det smeknamnet. Eller heter han the stallion from wales, utomlands. Det låter jävligt ocoolt.
Mer ocoolt än tjuren från wales.
Wales, goddammit. Det är väl ett jävligt ocoolt ställe by the way. Den där delen av england som man inte minns att den finns ens. Är ni med mig på det?
Tjuren från wales, what kind of namn is it...
torsdag 28 oktober 2010
Om man retar nån på internet
Så får man ett inlägg i deras blogg.
Tack Fia!
Tycker ändå att det ser ut som att din dotter ger mig fuckoff-fingret. Jag känner ett jag gillar henne stil!
Tack Fia!
Tycker ändå att det ser ut som att din dotter ger mig fuckoff-fingret. Jag känner ett jag gillar henne stil!
Bjuder på ett kort på mig idag
Är ju alltid så himla anonym här...
Har fått tillbaks en gammal hårfärg idag igen. Brukade färga håret rött i typ tio år. Det började lite ljust orangeaktigt och slutade klarrött. Jag menar klar-rött.
Jag knarkade röd hårfärg.
Nu har jag varit blond i typ tio år. Vi får väl se hur det slutar den här gången. Jag har ett väldigt okomplicerat förhållande till mitt hår.
onsdag 27 oktober 2010
Idag för 6 år sen föddes min fina kloka dotter
Jag lovade er berättelsen om hur det gick till. Kommer ni ihåg? Jag lovade det när på Viggos fölse när jag skrev ner hans förlossningsberättelse. Eller jag skrev inte ner nånting. Jag kopierade bara från familjeliv där jag skrev ner den, jag hängde jämt där på den tiden.
Den är skriven på "familjelivspråk" ber om ursäkt för smaskiga detaljer, förkortningar och att den är Lång. Orkar ni läsa så läs:-)
just det! Ifall ni blir nyfikna på Viggos födelse så är den postad den 26 april.Så kan ni jämföra hur det blev när han föddes och jag var mer som en hippie utan droger:-D
Puss!
"När Matilda föddesav: isolita (2006-07-23)
5 november 2004 skrevs detta
När Matilda kom till jorden.
Det var måndag och beräknad födsel. Redan på förmiddagen började jag känna av lite små värkar. De var inte så himlans onda, men de fanns där. Regelbundet. Tre på tjugo minuter ungefär. Hela dagen höll de i. Och kvällen och så halva natten. Till slut tog jag två alvedon för jag tänkte att det nog var bäst att sova lite.
Nästa dag kom de tillbaka på em. Som starka mensvärkar ungefär. På kvällen blev de starkare och starkare och jag kände mig konstigt lugn och beslutsam. På nåt vis så visste jag att jag snart skulle föda barn.
Framåt elva på kvällen gjorde la jag mig i badet och försökte slappna av. Klockade värkarna. De höll i sig en och enhalv minut ungefär. Nu kom det tre på tio minuter. Skickade killen i säng så nån skulle vara pigg iaf.
Sen satt jag uppe hela natten och såg konstiga tv program. Andades och slappnade av. Det gick ganska bra.
Vid halv två ringde jag in till förlossningen på Mölndal. givetvis var det fullt, de bad mig hålla ut lite och ringa igen senare.
Vid fyra kände jag att nu, nu gjorde det ganska ont minsann. Väckte min kille och bad honom ringa sjukhuset igen. Fick prata med en barnmorska som jag inte gillade. Hon hakade upp sig på att jag inte sa att värkarna kom med jämna mellanrum. Men de fanns ju där och de var starka!
Min kille la sig i sängen och klockade dom. Det visade sig att de höll i sig ett par tre minuter varje gång! Han gick upp och packade det sista. jag låg kvar i sängen och då kom det en jättevärk som höll i sig säkert fyra minuter. Efter den så sa det poff i magen och när jag reste mig upp så gick vattnet.
Då ringde vi igen och sa att nu kommer vi in!
Strax innan 6 på morgonen var vi inne på förlossningen.
Jag fick lägga mig på britsen i undersökningsrummet och barnmorskan (hon som jag inte tyckte om) kopplade CTG. Bara det att hon gjorde det skitslarvigt och det registrerades inga värkar. Hon ville inte heller kolla om jag öppnat mig eftersom jag sa att vattnet gått. Så jag låg där och vred mig som en mask och visste inte om det skulle göra ändå ondare eller hur det var. Hon tyckte att jag var i öppningsfasen och egentligen skulle åka hem igen. Detta gjorde att jag inte kunde slappna av alls utan mådde skit verkligen. Kräktes och skakade som en hund. Kl 7 kom en ny barnmorska som inte heller hon ville kolla om jag öppnat mig. Väldigt konstigt betende!
Kl 8 fick jag ett spel och skrek och grät att dom var tvunga att göra ngt med mig! jag mådde verkligen dåligt och har alltid varit så rädd för förlossningar! Det hjälpte tydligen för då undersökte hon mig. Jag var öppen "nån cm" som hon sa och erbjöd mig att duscha (fortfarande i inskrivningsrummet)
Jag hade inget annat val än att gå in där och göra det.
Sen följde de två värsta timmarna i mitt liv. Jag klättrade verkligen på väggarna i det där hemska rummet. Skrek rakt ut när värkarna kom. Hade ingen aning om att man kan känna sån smärta av sin egen kropp... Värkarna höll dessutom i sig jättelänge typ två tre minuter. Vill inte skrämmas men det var så det var. OM jag bara fått ett rum, lite lustgas och fått känna mig lite trygg och framförallt: Trodd på, så hade jag mått mycket bättre, men det här var verkligen förjävligt rent ut sagt. BM kikade in med jämna mellanrum och sa väl inte direkt nånting. Allt var väldigt konstigt. Och hela tiden trodde jag att jag bara var i början och att det snart skulle bli ännu värre!
Kl 10 fick jag äntligen ett rum. Jag var då så väck av smärta att jag inte fattade nånting. Men äntligen fick jag en säng och lustgas och massage av nåt annat än en dusch med skitkass stråle.
Jag blev undersökt igen (jippi) och nu var jag öppen fem cm. Jag grät nästan av lättnad. Äntligen så förstod dom att jag hade haft så ont, jag förstod det med. Det hade ju gått så fort, det var därför det gjorde så ont. Och! Nu kunde jag få ryggbedövning.
Ganska snart kom det in en narkosläkare som jag hälsade (hög av lustgas) som min bästa vän. Han tvingade mig att sätta mig upp och kuta med ryggen. Inte så lätt när man har såna jävla värkar som jag hade. Mitt när han satte in slangen i min rygg (som för övrigt inte kändes alls nästan) fick jag en jättevärk och fick verkligen uppbåda all min kraft till att inte slänga mig ner i sängen. -sitt still sa doktorn (annars blir du förlamad, sa han inne i mitt huvud) Jag hängde på min stackars man och glodde ner på min ena tå, på en röd färgfläck som jag hade där.
Så plötsligt tog bedövningen och jag tittade upp och såg min kille i ögonen för första gången på flera timmar.
Bm undersökte mig igen och nu var jag öppen 9 cm. Hörde hur hon sa till narkosläkaren :-det var väl det jag trodde. Dom tyckte inte att jag skulle ta edan eftersom värkaarbetet skulle stanna av. Men jag var tvungen att få ett break och vila lite. Inte minst äta, eftersom jag spytt flera gånger.
Så jag vilade lite. Njöt av att jag öppnat mig nästan helt på tre timmar. blev matad med smörgåsar och kexchoklad. Såg ut på underbar solig höstdag utanför fönstret. Och så kände jag att jag behövde krysta!
I samma veva var det personalbyta igen och nu fick jag en underbar bm! Skönt! Dom kollade lite men bebisen var inte riktigt framme än så jag kunde inte krysta ut henne riktigt än. men krystvärkarna var ju ändå där. Och dom var häftiga! Gjorde inte ont alls. var bara enormt kraftfulla och märkliga. Jag grymtade och lät och skrek och var helt inne i min kropp. Jätteskumt! Sa till min kille:- nu snackar vi! Så här ska det vara! Det här kallar jag att föda barn!
Det tog ganska lång tid det här. Jag fick stå på knä ett tag och dom satte till slut in lite värkförstärkande dropp.
Vid halv tre började jag känna att huvudet var på gång nånstans långt innne i mig. Jag började krysta mer aktivt. Problemet var att varje gång jag krystade så gick hjärtljuden ner. Jag märkte inte det men, bm visade ctgkurvan för doktorn hela tiden. Och så helt efter en stund sa hon:- Nu vill bebisen komma ut! -Va bra tänkte jag, det har jag väntat på ett tag. Fast hon menade att dom skulle hjälpa den lite på traven.
Helt plötsligt var hela rummet fullt av folk. Alla presenterade sig och jag fattade ingenting. Tills jag såg en liten apparat som rullades in med dom. :-det är sugklockan! sa jag helt kallt.
-Ja, sa doktorn. Nu ska vi hjälpas åt du och jag. Jag drar ochdu krystar.
Och så satte han sugklockan och det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Kändes som att han hade hela armen upp i mig ett tag... Jag vrålade och hade mig och dom bad mig stänga munnen för kraften behövdes till att få ut bebisen. Rätt lätt för dom att säga!
Den här stunden kändes som en evighet men i journalen dagen efter läste jag till min förvåning att det bara tog fyra minuter! Helt sjukt. Fick förklarat för mig att det kunde bero på lustgasen som gör att man får konstig tidsuppfattning.
Doktorn bad mig säga till när jag krystade, men jag hade inte nån riktig uppfattning om när jag hade värkar eftersom droppet var så uppskruvat. Men så kände jag iaf att huvet var ute. Hann tänka att nu, nu är huvet ute, är det inte det som är värst? Hörde doktorn säga:-Nu tar vi den! Och så drog han bara ut kroppen. Kändes otroligt skumt! Så låg hon där på min mage. Och tiden stod stilla. All smärta var borta. Klockan var kvart i fyra en onsdag i oktober och utanför sken solen på höstgula löv.
Efteråt blev jag sydd en lång stund. Det var inte så trevligt. Hade både spruckit lite och blivit klippt. Men jag hade ju en helt ny lite tjej att prata med under tiden så ja... Man överlever det mesta!
Nu har vi varit hemma i en vecka och dom värsta chockkänslorna börjar lägga sig. Man tror att man är förberedd på att bli mamma, men man har verkligen ingen aning! :)
Kroppen har börjat hämta sig. Stygnen känns bättre. Svanskotan har repat sig, den fick en rejäl smäll. Amningen har kommit igång bra. Den fruktansvärt sjuka träningsvärk som jag hade i hela kroppen efteråt har försvunnit. Och ja, jag kan tänka mig att göra om det nån gång. Kanske inte så snart, men nån gång. För det var verkligen en otroligt häftig upplevelse! Att man har såna krafter inom sig är så mäktigt! Och trots att allt som jag var rädd för skulle hända, hände, så var jag aldrig rädd. Och det gick ju bra! Jag överlevde, bebin överlevde och nu ska vi bara fortsätta resten av våra liv tillsammans! Det blir spännande. (nu måste jag gå och amma hör jag på gnället från vardagsrummet)
Jo, föresten! Hon är världens gulligaste tjej vår lilla Matilda. Den bästa bebisen som finns! "
Den är skriven på "familjelivspråk" ber om ursäkt för smaskiga detaljer, förkortningar och att den är Lång. Orkar ni läsa så läs:-)
just det! Ifall ni blir nyfikna på Viggos födelse så är den postad den 26 april.Så kan ni jämföra hur det blev när han föddes och jag var mer som en hippie utan droger:-D
Puss!
"När Matilda föddesav: isolita (2006-07-23)
5 november 2004 skrevs detta
När Matilda kom till jorden.
Det var måndag och beräknad födsel. Redan på förmiddagen började jag känna av lite små värkar. De var inte så himlans onda, men de fanns där. Regelbundet. Tre på tjugo minuter ungefär. Hela dagen höll de i. Och kvällen och så halva natten. Till slut tog jag två alvedon för jag tänkte att det nog var bäst att sova lite.
Nästa dag kom de tillbaka på em. Som starka mensvärkar ungefär. På kvällen blev de starkare och starkare och jag kände mig konstigt lugn och beslutsam. På nåt vis så visste jag att jag snart skulle föda barn.
Framåt elva på kvällen gjorde la jag mig i badet och försökte slappna av. Klockade värkarna. De höll i sig en och enhalv minut ungefär. Nu kom det tre på tio minuter. Skickade killen i säng så nån skulle vara pigg iaf.
Sen satt jag uppe hela natten och såg konstiga tv program. Andades och slappnade av. Det gick ganska bra.
Vid halv två ringde jag in till förlossningen på Mölndal. givetvis var det fullt, de bad mig hålla ut lite och ringa igen senare.
Vid fyra kände jag att nu, nu gjorde det ganska ont minsann. Väckte min kille och bad honom ringa sjukhuset igen. Fick prata med en barnmorska som jag inte gillade. Hon hakade upp sig på att jag inte sa att värkarna kom med jämna mellanrum. Men de fanns ju där och de var starka!
Min kille la sig i sängen och klockade dom. Det visade sig att de höll i sig ett par tre minuter varje gång! Han gick upp och packade det sista. jag låg kvar i sängen och då kom det en jättevärk som höll i sig säkert fyra minuter. Efter den så sa det poff i magen och när jag reste mig upp så gick vattnet.
Då ringde vi igen och sa att nu kommer vi in!
Strax innan 6 på morgonen var vi inne på förlossningen.
Jag fick lägga mig på britsen i undersökningsrummet och barnmorskan (hon som jag inte tyckte om) kopplade CTG. Bara det att hon gjorde det skitslarvigt och det registrerades inga värkar. Hon ville inte heller kolla om jag öppnat mig eftersom jag sa att vattnet gått. Så jag låg där och vred mig som en mask och visste inte om det skulle göra ändå ondare eller hur det var. Hon tyckte att jag var i öppningsfasen och egentligen skulle åka hem igen. Detta gjorde att jag inte kunde slappna av alls utan mådde skit verkligen. Kräktes och skakade som en hund. Kl 7 kom en ny barnmorska som inte heller hon ville kolla om jag öppnat mig. Väldigt konstigt betende!
Kl 8 fick jag ett spel och skrek och grät att dom var tvunga att göra ngt med mig! jag mådde verkligen dåligt och har alltid varit så rädd för förlossningar! Det hjälpte tydligen för då undersökte hon mig. Jag var öppen "nån cm" som hon sa och erbjöd mig att duscha (fortfarande i inskrivningsrummet)
Jag hade inget annat val än att gå in där och göra det.
Sen följde de två värsta timmarna i mitt liv. Jag klättrade verkligen på väggarna i det där hemska rummet. Skrek rakt ut när värkarna kom. Hade ingen aning om att man kan känna sån smärta av sin egen kropp... Värkarna höll dessutom i sig jättelänge typ två tre minuter. Vill inte skrämmas men det var så det var. OM jag bara fått ett rum, lite lustgas och fått känna mig lite trygg och framförallt: Trodd på, så hade jag mått mycket bättre, men det här var verkligen förjävligt rent ut sagt. BM kikade in med jämna mellanrum och sa väl inte direkt nånting. Allt var väldigt konstigt. Och hela tiden trodde jag att jag bara var i början och att det snart skulle bli ännu värre!
Kl 10 fick jag äntligen ett rum. Jag var då så väck av smärta att jag inte fattade nånting. Men äntligen fick jag en säng och lustgas och massage av nåt annat än en dusch med skitkass stråle.
Jag blev undersökt igen (jippi) och nu var jag öppen fem cm. Jag grät nästan av lättnad. Äntligen så förstod dom att jag hade haft så ont, jag förstod det med. Det hade ju gått så fort, det var därför det gjorde så ont. Och! Nu kunde jag få ryggbedövning.
Ganska snart kom det in en narkosläkare som jag hälsade (hög av lustgas) som min bästa vän. Han tvingade mig att sätta mig upp och kuta med ryggen. Inte så lätt när man har såna jävla värkar som jag hade. Mitt när han satte in slangen i min rygg (som för övrigt inte kändes alls nästan) fick jag en jättevärk och fick verkligen uppbåda all min kraft till att inte slänga mig ner i sängen. -sitt still sa doktorn (annars blir du förlamad, sa han inne i mitt huvud) Jag hängde på min stackars man och glodde ner på min ena tå, på en röd färgfläck som jag hade där.
Så plötsligt tog bedövningen och jag tittade upp och såg min kille i ögonen för första gången på flera timmar.
Bm undersökte mig igen och nu var jag öppen 9 cm. Hörde hur hon sa till narkosläkaren :-det var väl det jag trodde. Dom tyckte inte att jag skulle ta edan eftersom värkaarbetet skulle stanna av. Men jag var tvungen att få ett break och vila lite. Inte minst äta, eftersom jag spytt flera gånger.
Så jag vilade lite. Njöt av att jag öppnat mig nästan helt på tre timmar. blev matad med smörgåsar och kexchoklad. Såg ut på underbar solig höstdag utanför fönstret. Och så kände jag att jag behövde krysta!
I samma veva var det personalbyta igen och nu fick jag en underbar bm! Skönt! Dom kollade lite men bebisen var inte riktigt framme än så jag kunde inte krysta ut henne riktigt än. men krystvärkarna var ju ändå där. Och dom var häftiga! Gjorde inte ont alls. var bara enormt kraftfulla och märkliga. Jag grymtade och lät och skrek och var helt inne i min kropp. Jätteskumt! Sa till min kille:- nu snackar vi! Så här ska det vara! Det här kallar jag att föda barn!
Det tog ganska lång tid det här. Jag fick stå på knä ett tag och dom satte till slut in lite värkförstärkande dropp.
Vid halv tre började jag känna att huvudet var på gång nånstans långt innne i mig. Jag började krysta mer aktivt. Problemet var att varje gång jag krystade så gick hjärtljuden ner. Jag märkte inte det men, bm visade ctgkurvan för doktorn hela tiden. Och så helt efter en stund sa hon:- Nu vill bebisen komma ut! -Va bra tänkte jag, det har jag väntat på ett tag. Fast hon menade att dom skulle hjälpa den lite på traven.
Helt plötsligt var hela rummet fullt av folk. Alla presenterade sig och jag fattade ingenting. Tills jag såg en liten apparat som rullades in med dom. :-det är sugklockan! sa jag helt kallt.
-Ja, sa doktorn. Nu ska vi hjälpas åt du och jag. Jag drar ochdu krystar.
Och så satte han sugklockan och det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Kändes som att han hade hela armen upp i mig ett tag... Jag vrålade och hade mig och dom bad mig stänga munnen för kraften behövdes till att få ut bebisen. Rätt lätt för dom att säga!
Den här stunden kändes som en evighet men i journalen dagen efter läste jag till min förvåning att det bara tog fyra minuter! Helt sjukt. Fick förklarat för mig att det kunde bero på lustgasen som gör att man får konstig tidsuppfattning.
Doktorn bad mig säga till när jag krystade, men jag hade inte nån riktig uppfattning om när jag hade värkar eftersom droppet var så uppskruvat. Men så kände jag iaf att huvet var ute. Hann tänka att nu, nu är huvet ute, är det inte det som är värst? Hörde doktorn säga:-Nu tar vi den! Och så drog han bara ut kroppen. Kändes otroligt skumt! Så låg hon där på min mage. Och tiden stod stilla. All smärta var borta. Klockan var kvart i fyra en onsdag i oktober och utanför sken solen på höstgula löv.
Efteråt blev jag sydd en lång stund. Det var inte så trevligt. Hade både spruckit lite och blivit klippt. Men jag hade ju en helt ny lite tjej att prata med under tiden så ja... Man överlever det mesta!
Nu har vi varit hemma i en vecka och dom värsta chockkänslorna börjar lägga sig. Man tror att man är förberedd på att bli mamma, men man har verkligen ingen aning! :)
Kroppen har börjat hämta sig. Stygnen känns bättre. Svanskotan har repat sig, den fick en rejäl smäll. Amningen har kommit igång bra. Den fruktansvärt sjuka träningsvärk som jag hade i hela kroppen efteråt har försvunnit. Och ja, jag kan tänka mig att göra om det nån gång. Kanske inte så snart, men nån gång. För det var verkligen en otroligt häftig upplevelse! Att man har såna krafter inom sig är så mäktigt! Och trots att allt som jag var rädd för skulle hända, hände, så var jag aldrig rädd. Och det gick ju bra! Jag överlevde, bebin överlevde och nu ska vi bara fortsätta resten av våra liv tillsammans! Det blir spännande. (nu måste jag gå och amma hör jag på gnället från vardagsrummet)
Jo, föresten! Hon är världens gulligaste tjej vår lilla Matilda. Den bästa bebisen som finns! "
tisdag 26 oktober 2010
Samtal mellan makar
I bilen.
Han: -Shit! Såg du! Där var en pizzeria som hette Nancy corner!
Hon: -Hahahahaha vilket namn!
Han: -Ja det var grymt. Skulle det låta lite flashigt eller?
Hon: -Då borde dom kalla det Fancy corner!
Han: -Hehehehe...
Hon: -Alltså, Fancy corner. Är det där dom lite dyrare hororna ställer sig?
Han: -Ja. Eller du, det är dom billiga, fast dom försöker få det att låta som att det är lite bättre än det är!
Han: -Shit! Såg du! Där var en pizzeria som hette Nancy corner!
Hon: -Hahahahaha vilket namn!
Han: -Ja det var grymt. Skulle det låta lite flashigt eller?
Hon: -Då borde dom kalla det Fancy corner!
Han: -Hehehehe...
Hon: -Alltså, Fancy corner. Är det där dom lite dyrare hororna ställer sig?
Han: -Ja. Eller du, det är dom billiga, fast dom försöker få det att låta som att det är lite bättre än det är!
Till Den Globala uppvärmningen
Hej Hallå!
Jo, jag tänkte bara meddela att du nog har fått saker och ting lite fel på sista tiden. Det skulle bli varmare, eller hur?
Här i Göteborg är det minusgrader på morgonen och man får skrapa rutor och svära och det hade väl varit lite mer ok om det varit februari. Men nu är det fan inte det utan oktober goddammit.
Ärligt. Skärp dig. Vi som bor här vill ha lite lagom sunkigt väder på vinterhalvåret. Jag snackar dimma som är som duggregn och sådär 3 plusgrader.
Herregud. Läser du inte tidningen människa.
Message will follow in english:
Dear Mr Global Warming.
Yes I think you are a Mister because I am a girl and I´m like always cold in some way. My hands and feet are Vampire-cold. And guys are always warm... ok, what was I saying... Yeah! I think you got it wrong somewhere, it´s supposed to be getting warmer an warmer but here in Gothenburg it seems to be getting colder. We´re used to really damp, misty weather here, think London-weather, but maybe a little colder. This is not ok. Do someting! Don´t you read the paper!
/ Isolita
Jo, jag tänkte bara meddela att du nog har fått saker och ting lite fel på sista tiden. Det skulle bli varmare, eller hur?
Här i Göteborg är det minusgrader på morgonen och man får skrapa rutor och svära och det hade väl varit lite mer ok om det varit februari. Men nu är det fan inte det utan oktober goddammit.
Ärligt. Skärp dig. Vi som bor här vill ha lite lagom sunkigt väder på vinterhalvåret. Jag snackar dimma som är som duggregn och sådär 3 plusgrader.
Herregud. Läser du inte tidningen människa.
Message will follow in english:
Dear Mr Global Warming.
Yes I think you are a Mister because I am a girl and I´m like always cold in some way. My hands and feet are Vampire-cold. And guys are always warm... ok, what was I saying... Yeah! I think you got it wrong somewhere, it´s supposed to be getting warmer an warmer but here in Gothenburg it seems to be getting colder. We´re used to really damp, misty weather here, think London-weather, but maybe a little colder. This is not ok. Do someting! Don´t you read the paper!
/ Isolita
måndag 25 oktober 2010
Tentaångest
Idag fick vi sitta och måla på plast fast att alla ville gå hem och slita sitt hår över hemtentan.
Jag hade inte börjat på min. Jag hade intalat mig att jag är smart, skriver snabbt och det skulle nog gå bra.
Men runt om mig pratade alla bara om hur dom skrivit och hur dom vinklat och hur dom refererat och till slut sa jag högt:
-Ok. Är det nån mer än jag som INTE har börjat med tentan?
R räcker snabbt och glatt upp handen.
- Tack! sa jag
- Har du börjat tänka på den? sa han.
- Nä. Men jag tänker att det är bra att jag inte har nåt hemma som jag kan ta livet av mig själv med.
- Det har jag.
- Vad då?!
- Jag bor rätt högt upp.
- Jag med! Kan man dö om man hoppar från fjärde våningen?
- Det beror på hur du gör det.
När man ska skriva tenta får man väldigt konstig humor. Ganska rolig humor och det är ju bra. Om man ska tänka positivt.
Jag hade inte börjat på min. Jag hade intalat mig att jag är smart, skriver snabbt och det skulle nog gå bra.
Men runt om mig pratade alla bara om hur dom skrivit och hur dom vinklat och hur dom refererat och till slut sa jag högt:
-Ok. Är det nån mer än jag som INTE har börjat med tentan?
R räcker snabbt och glatt upp handen.
- Tack! sa jag
- Har du börjat tänka på den? sa han.
- Nä. Men jag tänker att det är bra att jag inte har nåt hemma som jag kan ta livet av mig själv med.
- Det har jag.
- Vad då?!
- Jag bor rätt högt upp.
- Jag med! Kan man dö om man hoppar från fjärde våningen?
- Det beror på hur du gör det.
När man ska skriva tenta får man väldigt konstig humor. Ganska rolig humor och det är ju bra. Om man ska tänka positivt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)