Saker vuxna människor gör när de förengångskull har barnvakt

Man äter stark mat som barnen ändå inte gillar och så åker man till IKEA för att äntligen få ordning på RÖRAN.

Vi hade en timme och tio minuter på oss att köpa 3 garderober, ett skötbord och nånformav lådgrej till Matildas alltjävlapyssel.

En timme och tio minuter är rätt lång tid om man inte har några barn med sig. Så vi slösade barn hälften med att prova en jättestor go soffa som vi fantiserade om att köpa om det inte vore så sjukt jobbigt att få iväg den vi har nu. Magnus mindes att gubben som kom med hemkörningsbilen hade haft en speciell maskin som gick upp för trappan själv och bar soffan. Det känns inte som att man kan få tag i såna maskiner om man säljer soff-fan på blocket. Sen tog det nog fem minuter att få upp den höggravida sprattlande kvinnan (jag) ur soffan. Efter det slösade vi bort en lång stund på att gå runt och titta på kök. Vilket är väldigt bra när man bor i en liten hyreslägenhet. Inte. Men man kan ju alltid fantisera om att bo i det där stora käcka huset där alla får plats.

Men så kom vi äntligen fram till barnavdelningen. Det visades sig att jag hade tänkt att vi skulle ha tre garderober- en till varje unge, men Mangan tyckte det räckte med två och nånslags liten byrå till ungen som inte ens är född.
- Hajjar du hur små kläder dom har? Det behöver man väl inte en hel garderob till?

Kompromissen blev en byrå som var dubbelt så dyr som garderoberna. Men som syskonen också kunde få varsin låda i.

Här började det riktigt goa. Alla lådor var i olika färg och allt var uppdelat i tusen delar som låg på olika hyllor. Såklart. Vi snackar IKEA här.

Mangan skrev för glatta livet. (vilket är väldigt bra eftersom mina hormoner gör det väldigt svårt för mig att tänka hela meningar och saker som siffror och logik finns inte i min hjärna alls just nu). Med jämna mellanrum störde jag honom med att fråga om han behövde hjälp. Resten av tiden vaggade jag runt på bebisavdelningen och slängde ner lite random skit i en kasse. Sådär som man gör. Jag tror att hälften av IKEAs försäljning går till precis på grund av såntdär beteende.

Till slut var han klar med sina anteckningar. Han tog min ihopraffsade kasse med random skit utan att ens kommentera den och så gick vi vidare. Exakt fem sekunder senare så kommer första högtalarutropet att man tänker stänga IKEA snart så var god gör klart det du ska för vi vill inte va här hela natten. ( Så sa dom inte EXAKT men man fattar ju att det var det dom menade).

Vi vaggade på mot lagret. Gick fel och fick gå igenom hela köksochtäckenochlamporochalltannat. Det gjorde inte så jättemycket. Jag hittade en fin tavla till bebisen som hette solmyra och det passar ju bra om bebisen får heta Myra. Men sen började dom ropa ut igen och Magnus fick fart och jag fick sammandragningar. Till slut skickade jag iväg honom i förväg så jag kunde gå och vagga i mer skön takt. (Och i smyg hålla mig för magen och stöna lite. Jag vågade inte göra det när han var med ifall han skulle få för sig att jag skulle föda).

Allt gick bra tills sista hyllan kan man säga. Där, där alla delar till byrån skulle hittas. Och där, där hände två saker.

1. Ett sista utrop kom från högtalarna och Magnus hjärna tiltade av stress.

2. Jag fick en fantastisk insikt.
Där stod jag bakom en svinstressad man som har fått tunnelseende av att försöka hitta alla lådfronter och klädstänger och trådbackar. Han svarar inte på tilltal och vill inte ha hjälp. Fast att man tydligt ser att han BEHÖVER hjälp.
Då kom insikten: Jag är på IKEA med min GUBBE. Det är såna här dom blir, gubbarna när dom utsätts för press. Det kunde lika gärna varit min farsa som stod där och svettades. Eller hans pappa. Eller vilken gubbe som helst.
Jag gjorde det som alltid är det bästa i situationer som dessa: Jag berättade med tydlig röst att jag skulle hämta hjälp och vaggade iväg. Gubbar blir inte gladare av att det står en tålmodig tant bredvid och erbjuder sig hjälp. Dom tycker bara att tanten förstör med sitt TJAT.

(när han tillslut bad mig hjälpa honom slängde han till mig den ENA av de två lappar med antecknade hyllnummer som han höll i sin svettiga hand. Problemet var bara att han inte hade strykit över det han hade hittat och risken var rätt stor att jag skulle göra så vi fick dubbla lådfronter, 16 cm höga, i björk.)

Det löste sig till slut. Jag hittade en snäll snubbe som hette Wassen som nog hade sett stressade Gubbar-med-tunnelseende-förut. Han lovade att vi inte skulle bli inlåsta och jag fick min Gubbe att skratta lite. Och bara genom att jag INTE hade tunnelseende så hittade jag alla lådfronter som fanns mitt framför näsan på oss.

Sen betalade vi och det kostade fyra tusen spänn istället för femtusen spänn. Så det ska bli spännande att se vad vi har missat.

Det blir väl ett blogginlägg om det med tror jag.

Trevlig helg på er!!