Vad min dotter säger just nu

Vi målar naglarna. Hon har valt ljusgrön färg. Med glitter on top.
- Åh vad fint det blev mamma!!
- Ja.
- Det ser ut som SLEM!!



- Mamma. Visst är jag adopterad?
- Nej det är du inte.
- Jo det är jag.
- Nej det är du inte.
- Jo för det har du sagt.
- Nej det HAR jag INTE.
- Jo det har du.
- Nej det har jag inte.
- Jo det har du jo det har du jo det har du. Jag är köpt.

Hon är köpt.
Nä. Det är hon inte.

Mindfullness upp till armbågen

Det snöar ute. Det måste väl vars det här som kallas göteborgshumor. Ett snökaos i början av november och så nu. När man trodde det var vår. Och där emellan fyra månader av grått dis som man inte vet är regn eller dimma. Och ibland blåser det på skiten så man blir genomblöt på hela kroppen från sidan.
Jag som hade en teori om att förra veckans katastrofväder var vintern som var på väg bort och visade upp två långfingrar på vägen bort.
Jag hade fel. Idag la vintern en sista äggfis för oss att njuta av. Tycker den. Jävla as.

En torsdag för några veckor sen. Jag vet att det var torsdag för vi hade var på ridskolan. Jag släppte av alla familjemedlemmar hemma på gatan och åkte bort till torget för att lämna tillbaka en bok på bibblan. När jag kom ut från bibblan drabbades jag av ett sånt där himla härligt ögonblick som man gör ibland helt plötsligt. Utanför singlade stora snöflingor ner på ett sagovackert vis. Det var julkalender och Astrid Lindgren och fan vet vad mer. Och alldeles still på förortstorget. Jag beslutade mig för att jag fick rymma hemifrån i tio minuter till och gick in ett varv på Loppisen.
Efteråt, när jag sneddade över torget, på vägen till bilen, mötte jag två män i typ 55 års åldern som diskuterade oralsex. En av som hade stött på en tant som var missnöjd med hans färdigheter och nu var han kränkt. Mycket ovanligt att höra en sån konversation tänkte jag och körde hemåt med en känsla av att jag kanske förstått vad mindfullness innebär.
Så kom jag hem och möttes av en man som fixat ett stopp i toaletten medans jag var borta och hade haft skit upp till armbågen. Sa han. Och han var inte längre sugen på att laga soppa till middag. Sa han.
Det var inte läge att berätta om snöfall i gatlampor eller vad vuxna gubbar kan prata om en torsdagskväll. Eller mindfullness.

Om att hata en månad

Några gånger om året ramlar jag ner i märkliga årstidsrelaterade hål. 1 november är ett sånt. Jag blir så sjukt deppig och tror att allt verkligen är slut. Jag tror deppet är lika illa som när min farsa slutade röka. Ja alltså, det var bara han som deppade, vi andra tyckte det var rätt bra.
I år kunde Facebook upplysa mig om att jag flippat ur över november på exakt samma märkliga sätt varje år på precis samma dag. Typ. Jag hade skrattat åt det om jag orkat.
Sen kommer alltid klassikern: precis när jag slängt ut julgranen och städat bort allt dammigt pynt. Då tror jag nämligen varje år att det direkt ska bli vår. Det blir det ju inte. Alls. Om man inte typ skulle vänta med att slänga ut granen tills mitten på april.
Det hade ju blivit väldigt barrigt hemma. Men kanske värt att prova ändå. Vi får se.
I år kunde jag, tack vare att jag mindes Facebooks påminnelser om hur jag hatar november, liksom mota Olle i grind och pigga upp mig med olika sinneshöjande grejer så jag skulle glömma bort vad jag brukar få för mig. Jag tror att det typ var kaffe, lite yoga, en kaka eller två och lite maniskt candy crush-spelande. Och så sådde jag lite chili.

I dag är det förste mars. En månad jag också innerligt hatar men som ändå har vissa poänger. Dagsljus, fågelsång, Melodifestivalen tar äntligen slut.

Det försökte jag tänka på i morses när jag stod i duschen och glodde tomt in i kaklet.
Sen gick jag upp i köket och upptäckte att vi inte hade nåt kaffe. Och så gick jsg på utvecklingssamtal med ett av barnen men fröken var sjuk och hade glömt att berätta det. Och sen var det ett barn på jobbet som kissade på mina strumpor.

Jag vet inte. Mars för fan jobba lite på sin image nu.

Att ha hund på vintern del 25 (kanske)

När man har en hund och det är vinter och man inte bor i nån avkrok så måste man plocka upp bajskorvarna. Det är, som jag sagt förut, helt jävla omöjligt ibland att SE en brun korv som gömmer sig bland massa löv. Speciellt när det är mörkt ute. Det enda som hjälper är att glo allt man kan på sin skitande hund. För släpper du hunden med blicken har den gått tre stag fram och sprätt med bakbenen och då är korven forever GONE.
Det känns förövrigt rätt perverst att stå och glo på sin bajsande hund. På mänga vis.

På julafton var jag ute en sväng med hunden och min brorsa. Hunden bajjade, vi stirrade båda på hunden och korven och så tittade jag bort i en sekund och så hade hunden flyttat sig och det var helt omöjligt att lokalisera skiten.
Brorsan sa, med tonläget av att jag slängt det dyrbaraste jag hade från Älvsborgsbron, "Den kommer du aldrig att hitta". Det gjorde jag inte heller.

Härom kvällen var det typ 2 minus och blåste nån jävla isvind. Hunden sket, jag fixerade korven, hunden fick tre steg fram och sket lite till och jag tappade korvfokus på första korven. Ganska snart såg jag den dock. Började mig fram och fick upp den i påsen. Den var helt kall och stel.
Antingen så blir hundbajs kallt väldigt fort.
Eller då var det någon annans korv.

Vikten av en rejäl uppfostran

I veckan skrev mitt största barn nationella prov igen. Något helt makalöst fantastiskt inträffade. Hennes fröken, som vanligtvis, citat: "inte fattar ett skit", hade tillåtit alla i klassen att ta med lite godis för att ev skriva lite bättre när som var sockerdopade. Men max 100 gram var det som gällde. Om nån hade mer skulle fröken käka upp det som överskred vikten.
Provet fick ganska bra sa barnet när hon kom hem på eftermiddagen.
- Skrev du bättre när du fick godis?
- Vet inte. Men vet du, Carros mamma trodde inte på henne när hon sa att hon skulle få ta med sig godis. Så hon snodde en kaka bakchoklad hemma i köket. Fast det var 200 gram så hon fick äta upp halva kakan på vägen till skolan. - Och sen åt hon resten när hon skrev provet?
- Ja.

Det är sånt man gör när man går i sexan och ens halvstränga mamma inte tror en. Äter 200 gram blockchoklad. Jag mår lite illa bara jag tänker på 200 gram blockchoklad.

Helgen som parallellt universum

Jomen jag hade ju en tydlig vision av den här helgen. Så här skulle det typ bli:

Fredag-
Köpa hämtmat till barn och mig på vägen hem. Äta den. Byta lakan i sängen. Gå ut med hunden. Låta minsta ungen somna i soffan framför På Spåret. Käka upp lantchipsen jag sparat i skåpet i en vecka. Kanske ta ett bad ( fast just det trodde jag nog inte att jag skulle göra, det ligger under samma kategori av saker man aldrig får till som tex Göra yoga på morgonen, eller alltid ta bort nagellacket när det börjar bli fult och inte gå runt med det i 10 dar till som en fjortis) Avsluta med att lägga mig tidigt och läsa den läskiga John Ajvide Lindqvist boken.

Lördag - sova så länge minsta barnet tillät. Dricka kaffe och läsa morgontidning. Baka en kaka. Dammsuga och skura badrum. Se till att få hit minsta ungens bästis för att låta dom underhålla varandra. Fika med Karolin medans alla barn typ har nåt att göra. Köra Viggo till kalas vid fyratiden (just det,måste kolla exakt när fan det började). Laga nån form av mat. Se på Melodifestvalen med Helena och Mimmi och käka godis. Typ.


Söndag - tvätta lite. Pilla ner lite frön i nån jord. Läsa mer skräckbok. Långpromenad med hunden.


Så här har det gått hitills:


Fredag:
Ringde storbarn på vägen hem och frågade vilken hämtmat dom ville ha. Det lät inte som dom var superhungriga. Jag misstänkte direkt stora kvantiteter Oboy som mellanmål. Dövar de bästa aptiter. Nåväl. En kunde tänka sig pizza, den andra sushi. Tur att dom ligger precis intill varann. Fast då hade ju sushin semesterstängt och jag fick åka runt halv Hisingen för att fixa allt. Det tog exakt en timma. Nästan lika jobbigt som att laga mat. Om man inte räknar in att Myra fick ett bryt och vrålade högt mellan Coop och pizzerian. Ja ja. Skitsamma. Vi käkade. Jag somnade på soffan en stund. Vaknade och gick ut med hunden. Nu var det dags för soffa och fredag och chips och mys. Jo men då hade ju nån ätit upp mina chips som jag sparat. Kanske en förklaring till att ingen ville ha middag strax innan. Ja ja. Jag hade en folköl iaf. Än så länge ger dom fan i folkölen. Man får va glad för det lilla. Allt löper fint en stund. Minsta ungen somnar i soffan, efter att ha bett om pyjamas och tandborste. Jag kommer i säng tidigt med min bok. Överväger att byta lakan men orkar inte.
Läser skräckbok om några människor som campar och vaknar upp och allt är borta förutom 4 husvagnar och deras invånare. Allt som finns kvar är en oändlig gräsmatta och en blå himmel utan sol. Ganska snart börjar det dyka upp monster och annat som som är rädda för. Och inget är som det ska vara. Viggo kommer och lägger sig i den lediga sidan av dubbelsängen pga en riktigt fet spindeljävel utanför hans rum som ingen vågar döda. Jag somnar och vaknar av att Myra sitter upp i mitten av sängen och skriker rakt ut som i skräck. Jag blinkar förvirrat och får för mig att allt blivit som i min bok. Ska precis säga nåt lugnande till henne att allt kommer ordna sig när jag känner igen dom konstiga ljud hon gör mellan skriken. Hinner precis få bort henne till sängkanten innan jättespyan kommer. Det mesta hamnar på golvet. Viggo flippar ur över att han har jordens värsta otur. Jsg försöker torka av ungen, torka upp på golvet, inte kräkas själv och få in saker i tvättmaskinen på samma gång. Myra huttrar och grinar och är rädd så hon måste gå efter mig hela tiden och trampa i kräket om och om igen. Till slut har jag fått ordning på det mesta. Viggo ligger och muttrar på soffan. Tvättmaskinen går. Myra ligger nära sängkanten med en hink bredvid och jag är nu klarvaken och löser skräck igen medans jag väntar på nästa eventuella spya. Det kommer ingen som tur är.

Lördag- jag är helt död av sömnbrist. Skiter i alla husmorsplaner och spelar Candy crush i nattlinne halva dan medans Myra ser på Netflix. Avbokat alla sociala kontakter. Ingen vill ju hänga med oss nu. 13.20 ringer Magnus och berättar att han fått sms från mamman som har kalaset Viggo ska på och undrar om Viggo kommer. Faaaan. Av med nattlinnet och köra som en biltjuv till Laserdome. Viggo kan springa in vara med. På vägen hem inser jag att han kanske borde vara hemma i karantän. Hann inte tänka på det. Får lite fart och byter i kräksängen, skurar badrummet och när jag hämtar Viggo så har jag missat sluttiden också så dom har stått utanför och väntat på mig och hållt Viggo sällskap i 20 minuter. I snöslasket. Med en bebis. Jepp. Årets mamma, det blir nog jag det.


Så. I morgon är det söndag och vad som helst kan ju faktiskt hända.

Puss och kram på er!!❤️

Årets grammis

Jamenherregud. En liten grammisgala kan ju vara trevligt. Jag tänkte ju ändå bara sitta still i soffan och glo tomt framför mig och jag blir så deprimerad av att kolla på nyheterna. (Har av oklar anledning fått för mig att det är lite vuxet och avkopplande att sätta igång Aktuellt varje kväll. Jo tjäna. Alla på jordklotet är idioter som håller på att ha ihjäl varenda en och även dra med sig den enda jordklotshem vi har i fallet.) Det värsta är att jag hållt på med denna lilla "vana" i ett par år. Det har ju inte direkt blivit bättre i världen för att jag ser på nyheterna.
Jamen iaf ikväll var det ju grammisgala. Hurra. Jag tvingade Magnus att poppa popcorn och jag funderade nästan på att ha lite honung i teet. Men det kändes för festligt.
Vi drog dom sedvanliga skämten om att Arvingarna borde dö i en tragisk bussolycka vilket nån sa för typ 350 år sen. Sen hände följande:
* Jag misstänkte att alla som stod på scen måste gått in i stockholms klädaffärer och letat upp det konstigaste dom hade. Till och med Eva Dahlgren hade lite konstiga byxor. En tjej hade en orange T-shirt av typ gummi och hudfärgade shorts i två lager.
* Vi blev glada varje gång vi ändå kände igen en låt.
* Jag blev chockad av att Per Sinding Larsen är 50 år. Han är ju typ bara lite äldre än mig.
* Magnus var som vanligt tvungen att skoja om när dom spelade på samma festival som Petter innan han blev känd. Petter alltså. Dom skrattade åt att alla på scen hade stora jackor på sig fast det var mitt i sommaren. Så kan det vara ibland.
* Jag ondgjorde mig lite över "supergruppen" Amazon. Borde det inte vara lite mer kända människor med om det är en supergrupp? Men då sa Magnus glatt:

- Men hon då? Henne känner man ju igen?!
- Gör man?
- Ja är det inte Meja.

Nu ska jag sova och hoppas att plåstren mot liktornar jag köpte på Apoteket idag hjälper mot dom hårda jävla knölarna som dykt upp under mina fötter.

Detox och lite mycket att göra

Jo jag har hållt på med en skum diet några dagar nu. Man får bara äta frukt och grönsaker i mellan 10 och 60 dagar. Jag är på dag 7 och jag vill bara döda nån när dom pratar om att köpa pizza. (hände förut här hemma ) Jag har även fått övermänskliga luktkrafter. Jag kan exempelvis känna lukten av varm choklad tre rum bort. ( det hände på jobbet häromdan) Men det som är bra är att jag även fått övermänsklig energi. Vilket är bra eftersom jag just nu har hållt på med en hemtenta och planerat en köksrenovering. Men nu är tentan typ klar och allt är klart för rivning och uppbyggande av kök. Alltså. Jag har köpt allt som ska köpas golv, vitvaror och hela kökshelvetet. Thank GOD för Ikeas rithjälp. Men ändå. Jag oroar mig lite för att jag mätt fel nånstans men vad är det i jämförelse när elektrikern inte dyker upp. Fast nu har jag löst allt och bokat in diverse handygubbar och fixat barnvakt till o med. Vad gör min man undrar du? Han håller med och drar in stålarna och ska få skruva ihop Ikealådor. I morgon ska jag ta itu med det värsta: rensa ur bullsshitlådan i köket. Där kan man nog hitta en del. Ni kan få en rapport i morgon.
Puss!

att ha hund på vintern

Minus - man måste ta av sig vantarna för att få upp hundbajspåsen.
Plus - man ser iaf hundskiten man ska plocka upp i snön. Vilket är helt omöjligt när man ska hitta den bland bruna höstlöv i mörkret.

Öl i Majorna

Idag skiner solen och det verkar vara den kallaste dagen på hela året. Jag ska fira det med att äta middag i det kallaste huset i norra Europa: min morsas hus. Jag får leta upp Magnus gröna jägarstrumpor innan han gör det tror jag.
Igår var en bra dag. Först lyckades jag äntligen måla klart taket i vårt nya badrum. Fan vilket jävla helvete det är att måla tak. Sen kom äntligen får favorithantverkare/kompis och satte på golvvärmen. Klinkergolv i en källare är ingen hit utan golvvärme.
Sen drog jag till Freddan i Majorna. Först drack vi upp nyårsbubblet som glömdes kvar på nyår. Och pratade om köksrenovering sen gick vi till puben som låg närmast för det var så sjukt kallt. Där var det knökat med gråhåriga gamlingar som verkade ha suttit där sen solen gick ner. Helt plötsligt började folk slåss längst ner i lokalen och jag märkte till min förtjusning att två år på Hisingen härdat mig så mycket att jag bara slängde ett öga på dom och konstaterade att det inte såg ut som den typen av folk som har vapen med sig ut så det enda vi behövde oroa oss för var att dom kanske skulle få fart på nåt sätt och ramla på oss. Det hände alltid mig när jag var yngre och hängde på krogen förjämnan. Pang tjoff! Så råkade jag stå bredvid ett slagsmål och flög in i en vägg.
Freddie hade slagsmålet bakom ryggen och det var lite jobbigt så vi trotsade kylan och gick till Red Lion.
(Plus att det satt en skum snubbe en halv meter bort som glodde på oss utan uppehåll och försökte få kontakt)
På Red Lion var det knökat med skägg och det spelades hög musik från förr i världen och jag hade stickad tröja, vinterkängor, långkalsonger och kände mig som jag var med i en film från ett coolt kallt land. Typ Island eller Norrland. Vi blev kvar tills dom stängde. Drack den billigaste blask-ölen (den öltunnan behöver ju någon dricka av också så den inte blir dålig). Vi gick igenom allt som hänt sen vi sågs sist för typ ett år sen. Vi träffade en hundvalp och sen sa västrafiks app att det skulle ta mig 3,5 timme att åka hem så jag ringde en taxi.
Det sista jag gjorde var att lära Freddie och taxichaffisen Helenas bästa knep när man reser att bo på muslimska hotell. Då behöver man inte vara rädd för terrorgrejer för dom bombar ju inte sina egna hotell. Smart va? Taxichaffisen skrattade åt det hela vägen från Mariaplan till Älvsborgsbron. Sen blev han lite allvarlig mitt på bron och sa att det finns ju olika sorts muslimer så jag skulle inte vara helt säker på att jag kunde lita på det där. Ja ja, det är så mycket att tänka på...

Det var väl det. Hoppas ni får en fin trettondan kära vänner. Tänk på att vi firar de tre vise männen idag! Viktigt.

Hej!

PS! Om nån har nåt bra tips på hur man lägger in bilder i blogspot från en iPhone så berätta gärna det. Det krånglar för mig. Och det vore ju kul med lite bilder.

Hej och välkommen tillbaka!

Jag vet att det finns de av er som saknat mig. Typ min brorsa som vill höra om resten av mina bilar jag (tyvärr) ägt. Och min bonusmamma som tyckte min julklapp till mig själv var solklart bloggmaterial. (En hel dag på Ullared för mig själv. Alla klappar köptes på ett bräde och jag fick vara helt ifred en hel dag. )

Alltså. 2015 var ett sketår. Ett riktigt sketår. Jag ska nog berätta för er om det snart men just idag orkar jag inte ta mig ner i den svarta skiten. Risken är väl att ingen återvänder om jag börjar med skiten.

Ett annat problem är ju att datorerna här hemma mest används till diverse spelande och youtubande och det tar så sjukt lång tid för mig att skriva på mobilen. Plus att autokorrekt inte är en funktion till min fördel. Jag råkar alltid posta saker som "porr i magen" istället för "pirr i magen " som det skulle stå under bilden på skolavslutningsklädda barn på skolavslutning. Gött. Men det kanske bara piggar upp bloggen. Ifall jag verkar lite för ordentlig.

Lite bra saker hände ändå 2015. Tex så började vi renovera både vårt hus och vår sommarstuga. Det kan ni få se hur det blir😀. Och när allt var som mörkast i juni flyttade Baloo hem till oss. Han är en lurvig liten skithund i sina bästa år i behov av en familj. Och vi var en familj i behov av att piggas upp. Av någon som kryper ihop intill i soffan och som får en att leva i nuet, en promenad i taget. Det bästa vi gjort på länge!

Nu har jag legat här hela jullovet och ätit upp mig ännu mer och frossat i Instagramkonton med diverse fantastisk inredning och likadant frossande i Blocketannonser med sökorden "retro" " 50-tal" "teak" och liknande. Jag har en fantastisk bild i huvet hur Myras rum borde se ut och allt som fattas är en teakhylla. Typ. Ut på Blocket bara. Först fick jag napp på ett köksbord till köket som ska rivas ut asap så jag tänkte vara smart och leta upp en hylla och hämta på samma gång så man slipper hyra släp så ofta. (Jag tycker det är så läskigt att sätta fast släpet)
Bingo! Hittade en bra med en gång och den kunde hämtas lördag förmiddag samtidigt som bordet. Men tror ni inte att tjejen som satt ut annonsen smsar igår kväll och har ÅNGRAT sig. Man sätter väl inte ut annonser och sen ångrar sig? Och inte tar bort annonsen? Sen hade jag tur och hittade en hylla till, 500 spänn billigare också. Nämen då hade dom slängt den utan att ta bort annonsen. Men så gör man? Ja. På Blocket. När tredje hyllan (och sista i stan just nu) var bortlovad men annonsen kvar började jag fundera på varför det inte redan finns en speciell sorts polis som bara jobbar på mot Blocket. Och då pratar jag inte om att små förväntansfulla barn får tegelstenar istället gör iPhone 6 för alla sina spargrispengar. Utan DN polisstyrka som bara ägnar sig åt att se till att vanligt HYFS uppehålls. Herregud. Hur svårt kan det va?

Iaf. Så åkte jag och hämtade bordet (och hade glömt vad hon skulle ha betalt, hade inte tillräckligt med cash, frågade efter jag burit ut bordet på gatan om hon hade swish och sen glömde jag min väska med plånbok i e deras hall)
Sen tog jag en sväng förbi Holmens marknad. Detta paradis på jorden. Och där stod ju hyllan. Den perfekta. Halva priset mot annonsen som hade ångrat sig. Karma sa tjejen i kassan. Jepp och en jävla bra start på året.
Sen hittade jag även hur många fina blommiga gardiner och en fiskargubbetavla. Den sista kostade 40 spänn. Herregud så säger folk att man inte gör loppisfynd längre?!
Alla blommiga tyger låg i en hög så jag fick liksom täcka högen med min kropp när jag rotade igenom vilka jag ville ha. När jag var klar och gick runt med famnen full av blommigt så mötte jag en tjej med svart läppstift. Hennes ögon bara växte när hon såg dom. Sen, när jag hittat tavlan, då började hon följa efter mig.

Sen. När jag kom ut på gatan så hade det börjat snöa.

Sketbilar i mitt liv. Del 3. Sara.

När Johanna hade dött av oljebrist så hittade jag en riktig pärla till SAAB. Jag minns inte riktigt hur det gick till när jag hittade att den var till salu, hur gjorde man egentligen innan Blocket? Hur överlevde man? Men jag minns att jag fick min pappa till att köra mig för killen som sålde den bodde några mil utanför stan.
Bilen var en diarréfärgad SAAB 96, ni vet en sån där som ser ut som en paprika. Det var nog den bästa och roligaste bil jag haft i hela mitt liv.
Killen som sålde den tittade skeptiskt på mig, kisade och undrade hur jag kunde hantera en rattväxel. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det kan väl inte vara så jävla svårt ändå. Pappa kisade mot dom stora rosthålen som gick rakt igenom dörren. Och frågade vad killen hade tänkt sig för bilen. Två och fem. Det var ju ett kanonpris för en bil tyckte jag, tog en sväng på grusvägen framåt, fick in lite random växlar med rattväxeln och så slog jag till.

Jag döpte henne till Sara. För att det blev en rolig ramsa liksom- Fara Sara Fara. Och åh, vad jag älskade henne.

Sara hade fantastiska finesser. Bandspelare, AC (eller vad man ska kalla rosthålen i dörrarna. Det blev lite kyligt på vintern när det rök in snö). En fin finess som hette frihjul- nån fräck grej som man kopplade på när man rullade i långa nerförsbackar, då rullade bilen bara på. Jag vet verkligen inte vad det skulle vara bra för. Sen hade hon några andra coola finesser: När man kom upp i över 80 så började bilen vagga fram och tillbaka så det kändes som att man åkte båt. Och när fick väldigt lätt däcktjut, även om man körde jättesakta. Det var ju kul. Och fick en att känna sig lite cool.

Jag pimpade henne med några coola klistermärken som jag tror att jag beställde på postorder. Efter ett par veckor fattade jag att rattväxeln funkade som en vanlig växel fast den satt fast med en lång spak med en tjusig knopp på längst ut. Maxfart var ungefär 90 knyck. Det var i alla fall det fortaste jag vågade köra, efter det blev båtfeelings gungandet lite väl gungigt.

Åh vad jag älskade den bilfan. Jag kan fortfarande fantisera om att köpa en sån gammal bil och bara ha den för skojs skull. Om jag nu hade varit en sån person som gillat att greja med bilar. Eller gift mig med en sån. Det kommer liksom aldrig hända.

Sara startade alltid som en klocka. Hon hade ingen märklig elektronik som krånglade. Det fanns ingen elektronik liksom. Det som krånglade var annat. Typ att jag alltid tappade bort tanklocket och hade för vana att köra runt med en stor tuss papper nertryckt i tankhålet. Min pappa sa att jag körde runt med en jättestor molotovcocktail. Jag tyckte att han skulle sluta sjåpa sig. Sen började bensintanken läcka. Det rann ut några liter soppa innan jag fattade det. Hålet blev större och större. Till slut kunde jag bara tanka för 50 spänn i taget. Lite opraktiskt när jag skaffat mig en kille som bodde typ 7 mil bort. Men det gick att lösa om man planerande och såg till att tanka några gånger på vägen. Sen råkade hon tyvärr ut för det värsta sketbils-grejen. Minns ni? Förardörren pajade så man fick veva ner rutan för att öppna den, utifrån liksom. Eller klättra över hela bilen och ta sig ut genom andra dörren. Just den grejen hade ju fördelen att man kunde unna sig att parkera väldigt nära bilen bredvid på parkeringsplatser, eftersom man ändå skulle klättra ut genom andra dörren. En gång parkerade jag utanför konsum sådär, i bilen satt ett pensionärspar som såg ut som att dom var på väg ut från parkeringen. Jag klättrade ut, gick och handlade, var på posten, köpte en flaska vin, stod och tjötade med en kompis och kom tillbaka en timme senare och då satt gubben i bilen fortfarande kvar. Han kom inte ut för jag stod så nära. Jag låtsades som ingenting och körde kvickt därifrån.

Jag minns faktiskt inte vad det var som tog knäcken på Sara. Jag hade henne i över ett år och hon var alltid lika pålitlig. Det kan ha vart nåt med den läckande tanken men jag vet inte. Pappa bestämde att det var slut på molotovåkandet och att hon skulle skrotas, han hade fått nys om en bra bil till mig av nån på hans jobb och jag var uppriktigt deppad.
Samma dag som vi skulle skrota henne knackade det på mitt köksfönster och där stod en kille som hört att jag hade en V4, som man kallar dom här bilarna, och kunde han få köpa henne för skrotpriset? Det klart han fick! Åh vad glad jag blev när hon skulle få leva vidare. I alla fall motorn hennes. Kanske rullar den där motorn fortfarande runt där ute och vårdas ömt av nån tokig SAABfantast.
Jag önskar att jag vore lite mer teknisk, och hade lite mer fritid- då hade jag skaffat mig en sån där bil som Sara igen.

Samtal mellan makar

- Du, har du för dig nåt den 20:de?

- Eh.... va...? Vad är det för datum...? Oj. Jag menar, vad är det för dag?

- En lördag.

- Nä. Jag gör väl ingenting... Vad ska du göra då?

- Vi ska spela in en video.

- He he he... Ja. Men va kul!

- Ja. Det blir väl bra. Men vi har lite problem för han som ska spela trummor när Janne är iväg, han kan inte vara med så vi får lösa det på nåt sätt.

- Kan ni inte spela en stund var?! Det hade ju sett roligt ut! Bara på skoj liksom!

- Eller hur...

- Eller jag vet! Ni kan låta era barn spela!! En stund var! Det hade ju varit allra roligast.

- MMMMM. ELLER HUR. DU kanske kan spela.

- JA!! Jag kan spela trummor!

- Du var ju en grym trashtrummis en gång i tiden.

- JA!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

- Fast jag har väldigt ohårdrockig frisyr just nu.

- Mmmm....

- Och så är jag 41 år.

- Mmmmm....

- Jag är alldeles för mesig. Och gammal.

- Mmmmm.... Hehehehe....



Ja vafan. Är det nån annan som behöver hjälp med ideér till en video? Jag verkar ha värsta kreativa flowen ju. Och jag var faktiskt i alla fall jävligt grym på dubbla en gång i tiden. (när jag hade en lite mer hårdrockig frisyr) (och var typ 17)

Biljävlar i mitt liv del 2. Johanna.

Min första egna bil var blå, nånslags kombihistoria och den var gratis. Eller, egentligen skulle jag fått betala 1500 spänn för den men när innan jag hostat upp pengarna till gubben som sålde den så hade den blivit både bärgad och lagad här och där så han tyckte synd om mig och efterskänkte stålarna.
Man kanske ska hejda sig där lite och fundera varför i helvete man ger sig på att köpa en bil för 15 hundra spänn när man är 19 år och inte har nåt jätteordentligt jobb. Men jag var glad över att nån ville typ "ge" mig en bil. Och morsan var less på att jag lånade hennes jämt. (och tjuvrökte i den, gud så äckligt...) Och när man är 19 år så är man rätt less på att cykla 3-4 kilometer för att träffa nån man känner. Ja, jag bodde verkligen på landet.

Bilen var nån slags märklig volvovariant som drevs av en rem. Fråga mig inte hur andra bilar drivs men detta var tydligen väldigt speciellt. Gubben som gav mig bilen samlade på skumma bilar som bara tillverkats i begränsad upplaga och han älskade tydligen den här sortens bil. Jag tror att bilmodellen kallades för Rem-Johan. Därför döptes bilen till Johanna. Det speciella med rem-grejen i motorn var att bilen kunde gå lika snabbt framåt som bakåt. Jag vet inte om jag märkte det direkt men ja... den hostade sig framåt och jag hostade mig upp till besiktningen och hem igen med 14 tvåor i protokollet. Det var fler tvåor än man fick plats med på pappret så gubben som jobbade på besiktningen fick vända på pappret och göra nån slags specialare. Jag stod bredvid och försökte rädda situationen genom att ömsom kaxa mig och hävda att det inte alls var fel på det som han sa var trasigt, ömsom spela heldum och hävda att bakljuset OCH blinkersen gått sönder på vägen in till stan. Yeah right.

Sen fick min översnälla kompis Niklas göra vad han kunde med lagningen. Jag satt bredvid i mörkret och försökte liva upp honom med glada historier. Och sydde lite gardiner till honom som betalning- det tyckte han var supersvårt och ja- it was a win win.

När det värsta var fixat så åkte jag till jobbet som låg 3 kilometer bort och bilfan dör vid rödljusen och vägrar starta igen. Jag lämnade skeppet där. Som tur var, var det ingen rusningstrafik att snacka om i byn jag bodde. Ringde morsan från jobbet och grinade lite. Hon ringde bärgning och sen fick jag ta hela lönen (typ) och lösa ut helvetet från verkstan.

Sen tror jag faktiskt att jag lyckades få igenom Johanna i besiktningen och hon höll hyfsat hela vintern. Det var väldigt trevligt att ha en bil och dra runt i. Jag tror till och med att det fanns en gammal bandspelare i den.

Den vintern flyttade jag hemifrån, till ett hus i skogen som jag delade med min kompis Åsa. Åsa hade inget körkort så Johanna fick bli vår gemensamma bil. Vi åkte och storhandlade och jag körde Åsa till bussen på vägen till mitt jobb. En tidig morgon hade det snöat flera decimeter och plogbilen hade inte hunnit ut än. Sista biten var en lång brant backe på ett par kilometer. Dom typ 14 körlektionerna som jag skrapade ihop innan uppköringen hade inte förberett mig jättemycket på hur man gör om man hamnar i ett sånt halkigt läge med en automatväxlad bil. Trots att jag körde jättejättesakta så började Johanna bete sig superknepigt och till slut gled hon och vi på tvären ner för backen. Nästan längst ner ser jag att skolbussen kommer uppför backen. Jag minns att vi skrek och att jag blundade. När jag öppnade ögonen igen var vi nere och alla hade överlevt. Ibland har man tur.

Så blev det vår. Johanna rullade på rätt bra förutom att hon ville ha olja hela tiden. Jävla oljelampa till att lysa. Jag hällde i olja och olja och olja. Tills slut blev jag trött på det och bestämde mig för att det nog var oljelampan som var paj.
En vacker vårdag så skulle jag köra hem ett gäng kompisar som hade varit hos oss på fest och blivit kvar. Ner för den långa, långa backen där vi nästan dödat skolbussen for vi. Bak i bilen satt min mekanikerkompis Niklas. Johannas motor vrålade och dunkade. Mer än vanligt.
- Men du, har du ingen olja i bilen, sa Niklas.
- Jo. Jag fyller på och fyller på men den lyser ändå så jag tror att lampan har pajjat, sa jag.
- Men vafan. Har du aldrig hört talas om oljepumpen?
Olje- vadförnåt?

Nä. Det var inget att göra. Johanna dog. Jag dödade henne. MEN! Jag fick lära mig att det finns en oljepump. Och att oljelampor i bilar sällan pajjar.

Det var det.

Biljävlar i mitt liv. (del ett)

När man är 41 år och är gift och har tre barn och bor i en villa i ett lugnt villaområde och dessutom är en ordentlig förskolärare hela dagarna - då går man inte ut och slår sönder sin stora feta familjebuss men ett schysst järnrör. Även om man vill. Man har skaffat sig en slags spärr. MEN biljäveln skulle minsann behöva ett kok stryk just nu.

Om 7 veckor kan vi hämta vår nya bil. Den är så ny att den inte ens är byggd än. Och vi ska inte ens äga den utan betala varje månad för att nån annan ska ta skiten om det blir nån skit. Så sjukt trött är jag på att bilar alltid krånglar och beter sig.

Jag tror att bilar har nån slags själ. Och en slags egen vilja. Som egentligen gör allt den kan för att uppföra sig tvärtom mot hur man vill att den ska göra.

Ett av mina första minnen är att jag är med pappa och köper en blå volvo 240. Jag har räknat ut att jag måste varit typ 3 år men jag minns fortfarande vilket hus det var vi var i och att pappa lägger upp 10 tusen spänn i kontanter på furubordet. (Jo, jag måste varit 3 för vi åkte till Italien med den bilen sen. 1977. Jag är född -73. Gör matten. )

Vi drog runt i den där Volvon ganska länge. Sen hade mina föräldrar nån skum fas i sitt liv där dom körde runt i varsin Hundkoja. Inte såjättecoolt när man går på mellanstadiet i en liten by och helt inte vill sticka ut. Gärna i kombo med att morsan hade svart hatt och att min farsa är så lång så när han klev ur bilen så liksom vecklade han ut sig som om han vore hopfällbar. Sen körde morsan runt i lite olika märkliga bilar som jag verkligen undrar var hon hittade dom. En mörkgul skum sketbil som hade den vanliga sketbils-funktionen att man bara kunde öppna bildörren innifrån genom att veva ner rutan och använda handtaget på utsidan. Gött. Har haft flera bilar med den funktionen. En röd Opel Rekord hade hon med. Typ världens största kombi. Om du tror att gamla volvo- kombibilar är stora så googla Opel Rekord. En gång förirrade hon sig in på en gångbana med metallstaket. Som slutade i trappor och morsan fick backa. Det slog gnistor om bilen när hon backade på räcket. Hela vägen ner. Vår jättestora hund som satt bak i kombin fick tokspel och klämde sig i mellan gallret fram till oss i sätena. Sen hittade hon en grön 140 på en dåligt upplyst bilfirma på Backaplan. Ungefär där det har smällts upp ett par nya kvarter med skitdyra lägenheter nu. Oh, the good old Days... I alla fall så lärde vi oss hur det låter när det är nåt fel på kardanknuten (och att det fanns en sån) när vi åkte hem i höstmörkret. Och jag antar att morsan lärde sig att det kan vara smart att provköra en bil innan man köper den. Som tur var så hade bilförsäljaren ett gott öga till morsan och kom gärna och fixade till kardanen. Sen fortsatte han att dyka upp och ja... morsan tyckte väl att han var söt och det är ju alltid bra att ha ihop det med nån som är händig.
Jag lärde mig faktiskt att köra bil en den gamla 140:in. Om det är nån av er som läser som inte vet vad en 140 är så är det som en 240 men med runda lampor fram. Ganska gullig. Som att baxa runt ett kassaskåp när man kör på smala kringelikrokvägar på landet.

Men nu skulle det här ju handla om mina egna sketbilar. Bäst att skriva ett nytt inlägg med ny rubrik för att inte röra ihop det.

Opel Rekord