Det var förra sommaren.
Vi hade precis satt oss vid trädgårdsmöblerna under eken, bakom sommarstugan. Vi hade grillat och haft oss och vi hade lyckats samla ihop dom stora ungarna och fått som att sätta sig dom med och jag tror till och med att bebisen hade nog faktiskt somnat i vagnen bredvid bordet. I typ två minuter var allt perfekt. Helt perfekt.
Sen klättrade den ena katten målmedvetet upp i trädet mot fågelholken där det fanns fågelungar. Hopp hopp hopp, gren efter gren hoppar hon mot fågelungarna.
- Men vafan, att man aldrig ska få kunna sitta ner och ta det lite lugnt, sa pappan.
Först kastade vi lite saker på kattfan. Ingen träffade. Nån passade på att kasta lite mat som den ändå inte hade tänkt att smaka på. Sen fick någon den smarta iden att spruta vatten med vattenpistolen. Det vara bara det att det inte fanns något vatten kvar i pistolen. Det var en såndär superstor pistol. Mer ett vattengevär faktiskt. Nu kan man kanske tänka att det bara är att springa och fylla på lite vatten i kranen. Jo, det kan man ju. Om man har rinnande vatten. Så barnen började desperat skopa upp vatten ur den upplåsbara bassängen på gräsmattan. Eller ja, Viggo skopar för allt han är värd och Matilda står bredvid och skriker. Och hela tiden hoppar katten närmare och närmare fågelholken.
Det är då hon säger det. Matilda. Så självklart och så. jävla. stressande.
- Viggo! Vill du att fågelungen ska dö eller?
Nu använder vi den repliken jämt få fort nån måste stressas eller få dåligt samvete i vår familj. En jättebra sak att säga till varandra faktiskt. Man skärper sig lite extra om fågelungen håller på att dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar